”Det finns ingen frihet utan kamp och det finns ingen frihet utan offer.” Morgan Tsvangirai, ledare för oppositionspartiet MDC i Zimbabwe, talade direkt från en sjukhussäng i Harare förra veckan och gjorde bruk av en känd retorisk figur som säger att till grund för alla politiska frigörelser ligger en urkamp. Han var inlagd efter att ha misshandlats av polis i samband med ett politiskt stormöte den 11 mars, olagligt enligt rådande lagstiftning. Tidiga rapporter gjorde gällande att han hade svimmat i häktet och att skallbenet eventuellt var spräckt. Tsvangirai klarade sig nu undan frakturer men det gjorde av allt att döma inte partikamraten Nelson Chamisa som attackerades vid flygplatsen i söndags. En intervju med honom i BBC, också från sjukhus, visade en människa i svårt trauma.

Visualiseringen av tillståndet i Zimbabwe stärker opinionen mot Robert Mugabe och troligen ­tvingade bilderna av Tsvangirais vanställda anlete fram de snabba fördömandena från FN och USA. Regimen möter en ny typ av motstånd här. De stränga medie­lagarna har tystat i princip all oppositionell press i landet och utestänger vissa internationella nyhetsbyråer. Men de kan inte hindra rätt placerade vittnen från att filma och fotografera och via närmaste internetuppkoppling kommunicera med olika utländska organisationer nästan i realtid.

I andra änden av det tekniska spekt­rumet finns de satellitbilder som Amnesty International använde för att beskriva operation Murambatsvina (”bort med avskummet”) som ägde rum 2005–2006. Mugabe lät då jämna hela kåkstäder med marken och driva hundra­tusentals människor, mestadels oppositionella, på flykt från städer och större farmer. Dessa bilder cirkulerade snart efter publiceringen som komplement till mer konventionella vittnesmål.

Allt sammantaget – och trots att åtskilligt sker i det fördolda – finns det gott om bevis på Mugaberegimens pågående övergrepp. Annorlunda var det under operation Gukurahundi (”de tidiga regnen som sköljer bort slyn innan vårregnen”) i Matabeleland i sydväst­ra Zimbabwe i början av 1980-talet. Historikern ­Terence Ranger skrev förra året en personligt ­hållen föredragstext, närmast en bekännelse, för ­Human Rights Institute vid University of Connecticut som skildrade det osäkra informationsläget då. De första knapphändiga rapporterna om politiskt våld oroade men kunde förklaras som propaganda; särskilt apart­heidregimen i Sydafrika hade intresse av att destabilisera Zimbabwe. Men sanningen var att omvärlden inte ville se. Mugabe personifierade hoppet för södra Afrika och bara tanken på att hans parti Zanu-PF ­kopierade de repressiva metoderna från det gamla Rhodesia skapade intellektuella dissonanser. En kyrklig hjälporganisation talade om ”förvirring” i en kommentar om det lilla som var känt.

Konflikterna tilltog och uppemot 30 000 civila dog i det som numera framstår som en serie massakrer. Inte förrän 1988, när Mugabe beviljade ”dissidenterna” i Matabeleland amnesti mot att oppositionspartiet Zapu upplöstes, kunde Ranger resa dit och det dröjde flera år ytterligare innan vittnen vågade tala öppet.

Bland mycket annat – land, mat, drivmedel, politiska friheter, rättssäkerhet – handlar motsättningarna i Zimbabwe om myter om nationen och folket. Mugabe har dominerat mytbildningen med sina paroller och omskrivningar på modersmålet shona men förlorar initiativet allt eftersom omvärlden reagerar och bokstavligen ser att hans egen ”urkamp”, chimurenga, är korrumperad av hänsynslöst övervåld. Kropp och politik hör ihop och kanske blir Tsvangirais och Chamisas fysiska offer symboler för en ny sådan urkamp. Vi får i så fall bereda oss på fler bilder med våld av det grövre slaget. Helst ska vi då inte blunda.

Anders Carlsson är idéhistoriker och skribent. Han var bosatt i Sydafrika 2001–2005.