Andra världskriget istället för Bibeln

Historiska händelser brukar falla i glömska. Ju längre tid som förflyter desto mindre angelägna såvida de inte används för att stärka nationell självkänsla. Andra världskriget utgör emellertid ett undantag. Kriget började med Tysklands angrepp på Polen den 1 september för 70 år sedan och slutade knappt sex år senare. Och intresset tycks bara växa. Ständigt nya böcker, spelfilmer och tv-dokumentärer vittnar om krigets förmåga att engagera men också om dess kommersiella potential. Att de ofta berättar välkända historier i tillförlitliga iscensättningar spelar ingen roll. Repriser utgör navet i andra världskrigets minneskultur.

I en DN-krönika (12/6) förklarar Johan Croneman sitt närmast maniska intresse för andra världskriget med ett desperat behov av att förstå det ofattbara. Och visst pockar dödssiffrornas storlek och brutalitetens omfattning på klarlägganden. Det finns ett behov av att begripliggöra ondskan och det extrema våldet. Men 1900-talets historia rymmer andra minst lika ofattbara mänskliga katastrofer som inte tillnärmelsevis röner motsvarande uppmärksamhet. Så varför just andra världskriget?

En förklaring är förstås att kriget appellerar till olika intressen. Det erbjuder något för vars och ens smak. Militära excesser och krig har således alltid en stor och hängiven (manlig) publik. Inte ens slagfältens minsta detaljer tycks sakna betydelse. D-dagen och slaget om Stalingrad utgör i det sammanhanget några av 1900-talets glansnummer som till synes ständigt tål omtagningar. Intresset för historiska personer och intimsfären är också stort och tillgodoses av berättelser om skrämmande, lömska och löjeväckande nazistiska koryféer. Det privata upplevs av många som en ingång till förståelsen av det bestialiska våldets mysterier. För de moraliskt engagerade utgör nazismen och Förintelsen sinnebilden för 1900-talets ondska. Företeelserna skär rakt in i de stora och alltid aktuella frågorna om vår civilisations framtid.

Viktigt för att förstå fascinationen för de blodiga åren är också nostalgi. Det handlar förstås inte om en längtan till det stora kriget eller förödelsen utan däremot om en längtan till en svartvit konfliktdramaturgi, en tid då hjältar var hjältar och skurkar var skurkar. Sällan utmejslar historien så tydligt det onda och det goda som med hjälp av andra världskriget. Dramaturgin hakar in i grundberättelser från barndomens sagovärld.

I sekulariseringens kölvatten håller historien på att ta över religionens betydelse som normsättare i värdefrågor. Andra världskriget är i det sammanhanget med sin övertydliga moraliska och politiska sensmoral som klippt och skuren för att vägleda oss i tillvaron. Det har skapat tankefigurer som vi fortfarande bär med oss. Argument som ”Förintelsen får inte upprepas” eller ”Vi ska inte vara undfallna mot diktatorer som vi var mot Hitler i München 1938” är självklara i dagens debatt.

Andra världskriget är således inte bara en av den moderna historiens vändpunkter utan framstår också som ett trauma som ständigt måste bearbetas, en levande referens av bibliska dimensioner. Det utgör vår tids moraliska, politiska och ideologiska orienteringspunkt. Intresset för kriget lär därför hålla i sig. Det är dessutom svårt att tänka sig en annan historisk händelse som kan sätta lika djupa avtryck i våra framtidsscenarier och därmed ersätta andra världskriget.