Uppdrag granskning i SVT sände nyligen ett intressant reportage om ökad risk för fosterskador på barn som föds i kusinäktenskap. Eftersom giftermål mellan släktingar länge förekommit i Sydasien och Mellanösternär just barn till kusinpar därifrån särskilt utsatta, vilket påpekades avintervjuade brittiska läkare. Ämnet är svårt och känsligt men hanterades skickligt av redaktionen. Trots det kritiserades SVT för att ha gynnat Sverigedemokraterna med sitt program.
Men varför skulle Uppdrag granskning – eller andra redaktioner – snegla på politiska partier när de väljer ämnen för ett reportage? Ska journalister avstå från att skriva om våld i skolan därför att Folkpartiet kan tänkas få ett par nya väljare? Tanken är absurd, men inte oväntad när det handlar om ett populistiskt parti som SD.
Ett främlingsfientligt parti som växer utgör naturligtvis ett hot mot grundläggande värderingar som de flesta av oss hyser, men ofta utnyttjas hotet slarvigt och tanklöst som i kritiken mot Uppdrag granskning. SD blir ett bekvämt slagträ att drämma i skallen på folk som har åsikter man inte gillar.
Genom att vifta med SD-spöket i tid och otid hjälper motståndarna till att ge partiet en särskild tyngd i politiken, och man kan därför misstänka att SD:s inflytande är större än vad opinionssiffrorna faktiskt visar. Mönstret känns igen från 1980-talets Frankrike, när Le Pens Nationella Fronten började dra till sig väljare i oroväckande mängder.
SD och dess föregångare var länge en marginell gruppering utan inflytande som plötsligt började vinna terräng på 2000-talet. I valen 2002 gick partiet från 8 till 49 mandat i olika kommuner. Fyra år senare fick SD 281 mandat, så många att partiet inte ens hade folk att besätta alla platser. I riksdagsvalet 2006 lyckades SD erövra 2,97 procent, och i de senaste opinionsmätningarna har partiet stadigt legat runt fyraprocentsstrecket.
Bakom förvandlingen ligger fyra gamla studiekamrater från Lund, som för några år sedan beslöt sig för att snygga upp fasaden och göra SD mer likt Dansk Folkeparti. Ledarstilen är auktoritär som i alla populistpartier, men hittills har ju kvartettens metoder onekligen gett resultat.
Hur ska då SD bemötas? I ”Slaget om svenskheten. Ta debatten med Sverigedemokraterna” (Premiss förlag) gör journalisterna Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg en grundlig genomgång av SD:s hela politik. Författarna nöjer sig inte med att enbart granska den invandrarfientliga retoriken, utan betar av samtliga kapitel från arbetsmarknadspolitik till kulturpolitik, där för övrigt den påhittiga skånska kvartetten försöker kidnappa Selma Lagerlöf och göra henne till sverigedemokrat. Partiet borde åtalas för förtal av avliden.
Lodenius och Wingborg har gedigna kunskaper att luta sig mot, och de skriver i en affektfri ton som är nödvändig för att boken ska fungera som en användbar kunskapskälla inför sommarens EU-val och nästa års svenska valrörelse. Orutinerade skribenter skulle förmodligen ha skrikit högre och resonerat mindre.
Det enda jag saknar i boken är en diskussion om politikerföraktet, som alla framgångsrika populistpartier i Europa hårdexploaterat och där de vinner sympatier långt utanför sina egna led. När Le Pen talar om gåsleverhöger och kaviarvänster är det inte bara hans egna väljare som applåderar. SD:s framgångar borde därför tvinga alla att skärpa sina argument i den politiska debatt som väntar och låta bli att ge partiet oväntad draghjälp.
Ingmarie Froman är frilansjournalist.
