Nu när mediastormen med anledning av Ingmar Bergmans bortgång börjar bedarra är det kanske tillåtet att berätta en aningen vanvördig anekdot ur den rikhaltiga Bergmanfloran.

För mer än trettio år sedan besökte jag en av dåvarande Västberlins politisk-litterära kabaréer där man drev ironiskt och intellektuellt respektlöst med politiska och kulturella ikoner, från såväl närvarande som förfluten tid. En av historierna som gestaltades handlade om två äldre herrar som anlände till himmelrikets port och bad om inträde. Sankte Per skramlade med nyckelknippan och skakade sorgset på huvudet när han förklarade: Tyvärr, tyvärr, men vi är absolut fullbokade, rent av överbokade. Herrarna får nog nöja sig med en plats i de goda hedningarnas Limbo. Men, vädjar männen, vi har hjälpt så många förtvivlade själar under vår livstid. Räknas inte alla de timmar som jag som psykiater och min vän här som psyko­terapeut har lyssnat till människors sorg, ångest och elände? Några av dem har vi säkert räddat undan självmordets svåra synd.

Å är det på det sättet! utbrister Sankte Per och strålar upp. Kom in, kom in, vi behöver er verkligen, i varje fall kan det vara värt ett försök, men inte ett ord till någon! Vi vet inte vad vi skall ta oss till längre–Gud tror att han är Ingmar Bergman!

Mina egna hågkomster av Bergman är just ingenting att skratta åt, snarare tillhör de själens smärtsamma brännmärken. Jag bör kanske förutskicka att jag har mycket lätt, allt för lätt tycker några, att glömma och förlåta oförrätter i allmänhet. Det finns dock ett undantag. Att luras och bedragas är visserligen tråkigt, men betyder föga i jämförelse med att kränkas och förödmjukas av någon som har makt därtill. Förödmjukelser varken glömmer eller förlåter jag.

Som mycket ung journalist utsattes jag, helt utan egen förskyllan, genom andras missförstånd och hans underlydandes rädsla för geniets vrede, ett par gånger för Bergmans enastående förmåga att offentligen förödmjuka någon som väckt hans misshag .

Ena gången var den lyhörda författarinnan Ulla Isaksson närvarande och försökte ställa till rätta. ”Hoppsan, du blev visst litet ledsen hörde jag, ha, ha, ha”, skrattade Bergman mera rått än hjärtligt. (Fast gästerna på pensionatet där han vistades och som blev vittne till hans verbala avrättning av min person hade säkert roligt.)

En annan gång hade jag, av Bergmans dåvarande sekreterare på Dramaten, lovats en personlig intervju med Bergman, med anledning av en pjäs (jag minns inte vilken) han skulle sätta upp på Stora scenen. Jag fick en adress på Öster­malm, där Bergman tydligen disponerade en övernattningslägenhet, och tillsades att invänta hans ankomst utanför porten, relativt sent på kvällen. Jag väntade och Bergman anlände mycket riktigt; i sällskap med en ung skådespelerska (jag minns inte hennes namn). Men jag glömmer aldrig den skopa ovett han hällde över mig så fort han fick syn på mig. Jag fick minsann veta vilket avskum jag var som spionerade på hans privatliv för att komma över en saftig skandal för veckopressens räkning.

Sant är att jag på den tiden arbetade för en veckotidning, lika sant är att jag inte hyste det ringaste intresse för herr Bergmans privatliv, och att min arbetsgivare var fullt medveten om att jag aldrig skulle låna mig till den sortens slaskjournalistik. Ingenting av allt detta fick jag dock sagt innan en rasande Bergman försvann in genom porten. När jag nästa dag bad hans sekreterare att återställa min förlorade heder genom att upplysa sin arbetsgivare om att det var han, sekreteraren, som hade både givit mig adresssen och utlovat en intervju om pjäsen, ja då vågade den stackars mannnen inte bekänna färg, än mindre framföra mitt krav på en ursäkt.

Om det här handlade om mina, och många andras, privata minnen av Bergmans hänsynslösa och förödmjukande behandling av människor som saknade betydelse för honom och hans konst, då vore det inte så mycket att orda om. Satt i samband med den inte ovanliga idén som beviljar konstnären och hans/hennes inneboende egocent­ricitet ett slags moralisk-mänsklig ansvarsfrihet är det däremot värt att fundera över.

Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.

Jag misstänker dock att Bergman, i kraft av sin konstnärsroll, ansåg sig ha rätten att dra till med det stålblanka latinska citat min gamle far använde sig av när jag klagade över orättvis och ojämlik behandling: ”quod licet Iovi non licet bovi” (Det som är tillåtet för Jupiter är icke tillåtet för oxen).

För egen del har jag försonat mig med oxens roll, och i vetskapen om att färjkarlen även väntar på mig och snart skall kasta loss är jag redo att, inte glömma, men förlåta Geniets/Jupiters förödmjukelser av mig. För andra som drabbats av Den Store Konstnärens maktfullkomlighet kan det vara svårare.

Cordelia Edvardson

cordelia.edvardson@svd.se

Fler artiklar