Förklaringen till att Marjane Satrapi kan laga svensk mat och även säga några ord på svenska, är att hon är gift med en svensk. De träffades på en bar i Paris som numera är hennes hemstad sedan tolv år tillbaka. Mer vill hon inte berätta.

I del ett av de fyra tecknade ­serieromanerna med namnet Persepolis, beskriver hon sina första tio år i Iran fram till shahens fall, den islamistiska revolutionen och utbrottet av Irak-iranska kriget. I del två är hon 14 år när hon skickas av sina föräldrar till en fransk skola i Wien där hon stannar i fyra år. I del tre och fyra återvänder hon till Iran, gifter sig och skiljer sig för att vid 24 års ålder flytta till ­Paris och börja ett nytt liv.

Filmen Persepolis, som också är det franska Oscarsbidraget, har hon gjort tillsammans med en annan tecknare: Vincent Paronnaud. Båda var på plats när Persepolis visades i Cannes i våras och vi träffades för en intervju. Hon expansiv och pratglad. Han introvert och tystlåten. Båda kedje­rökande på franskt vis.

Det som kännetecknar hennes serieböcker och även filmen är humorn med vilken hon möter svårigheter och kulturkrockar men också vreden över orättvisorna och medkänslan med människorna som drabbas av dem.

Och humorn tror hon också är förklaringen till böckernas internationella succé.

–Alla människor gråter åt samma saker, som död och olycka. Alla människor skrattar åt samma saker, som Charlie Chaplin eller Monty Python. Animation är också ett universellt språk. Jag tror på ”the light of understanding”, att det går att förstå hur en annan människa tänker. Det är lätt att bli cynisk men det måste man bekämpa för då når man inte fram till människor. Jag vill behålla stjärnorna i mina ögon.

Hon berättar att hon fått många erbjudanden om att göra långfilm av Persepolis men att det inte var förrän hon träffade Vincent Paronnaud, som också är tecknare, som det klickade. Han är liksom hon debutant på långfilmsområdet men har gjort tecknade kortfilmer. De delar ateljé sedan sex år tillbaka.

–Vi har samma sorts humor, skrattar åt samma saker. Med humor kan man skildra även allvarliga saker med distans, säger hon.

–Jag kunde inte vägra. Jag älskade boken och jag älskar Marjane, säger han.

–Det var viktigt att behålla stilen från böckerna, eftersom det just är den som gjort dem så framgångsrika, fortsätter Marjane Satrapi.

–Men det var inte helt lätt att komprimera 16 års liv till en film på 1 timme och 35 minuter. Vi fick börja från noll.

Vincent Paronnaud håller med:

–Det är delikat att gå in i en annan människas universum. Det var svårt i början att välja vilka delar vi skulle ha med och vilka vi skulle ta bort. Men Marjane delade med sig så mycket av sina erfarenheter att det blev lätt.

–Han är extremt begåvad och intelligent, vilket inte är så smickrande för mig, avbryter Marjane Satrapi, men han gjorde filmen ännu bättre än böckerna.

Persepolis börjar och slutar med några optimistiska färg­accenter, när Marjane kommer till Paris och börjar sitt nya liv, men själva filmen, som är en återblick, är i svartvitt precis som böckerna.

–Det här är ingen politisk film utan först och främst en film om en familj och kan en västlig pub­lik uppfatta oss som just vanliga människor och inte som islamistiska fundamentalister, alternativt terrorister eller ondskans ­axelmakt, är mycket vunnet, säger Marjane Satrapi, som inte kan återvända till Iran som läget är nu och träffa sin familj. De får istället besöka henne. Men hon ser ändå optimistiskt på framtiden.

–Den stora förändring som har skett är att kvinnor kan studera. Det är det första steget mot utveckling. Det går inte att ge folk demokrati genom bomber. Kultur är det enda jag tror på, utbildning och möjligheten att prata med varandra.

Nästa filmprojekt är redan på gång, men det kommer att bli något helt annat än Persepolis.

Hej då, säger vi på svenska ­innan vi skiljs.

Jeanette Gentele

08-13 51 42

jeanette.gentele@svd.se

Fler artiklar | Blogg