Hon överlevde krigets hat

”Glödande hat och ett mäktigt uppror fyllde mig där jag satt i mitt spetsnattlinne på sängkanten och såg harmlös ut.”

Året är 1991 i staden Doboj i krigets Bosnien: skräcken och paniken sprider sig. Och hatet. Mellan grannar, mellan familjemedlemmar. Men huvudpersonen i Sista kulan sparar jag åt grannen, en medelålders kvinna med två söner, vägrar att delta i några ”nationalistiska pajaserier”. Serb eller kroat, ortodox, katolik eller muslim har inte spelat någon roll hittills, argumenterar hon. Plötsligt blir hennes familj, som dittills varit jugoslavisk, definierad av andra. Plötsligt har hon en kroatisk far, serbisk mor, muslimsk man och en serbisk respektive muslimsk son.

Så tvingades människor att välja sida, skruvade bort namnskyltarna på dörrarna – för att ­senare, de som kunde, sätta upp lapp med ”rätt” färg. Folk döpte sina barn som vuxit upp som hängivna kommunister, bytte namn, allt för att få leva.

Att inte välja sida blev ett hot i sig. Huvudpersonen förlorar jobbet på kontoret. På hennes nyöppnade kafé uppfattas ”fel” musik som ställningstagande. Hennes man lämnar henne och pojkarna misshandlas gång på gång. Ändå envisas hon; Bosnien är ett civiliserat land och hon är pacifist.

Men när hon senare på polisstationen får syn på den som misshandlat hennes yngste, och han flinar, gör tecken mot halsen och tar sig i skrevet, brister det.

”Hela mitt jag strävade efter att ta livet av den där varelsen./.../Han som fick ta emot mina slag grät nere under mig när två poliser slet bort min kropp från honom.”

–Det var känslan av att mitt liv stod naket på gatan. Vem som helst kunde trampa på det, ta ­livet av min unge, utan att någon skulle komma till försvar, säger Fausta Marianović.

Berättelsen bygger på hennes egen historia, men allt har hon inte upplevt själv.

–Nej, i verkligheten var jag väldigt ensam, säger hon om ­tiden efter att sönerna lämnat Doboj och maken henne. Och jag hade ingen älskare utan kärleksscenerna bygger på andras berättelser.

–I krig älskar människor galet, febrigt, ända in i döden.

Titeln Sista kulan sparar jag åt grannen var det förläggaren Kristoffer Leandoer som kom på, men hon säger att det är just det boken handlar om, om hat och överlevnad.

–Jag vill förstå människors förändring, hur hat skapas, hur man spelar med folks instinkter och skapar förföljelsemani.

Hatet blev en vändpunkt både i romanen och för Fausta Marianović i verkligheten. Hon skaffade sig vapnet med den enda kulan, hon smugglade mot alla odds ut sönerna till Istrien, men stannade själv kvar Doboj, i kriget, svälten, förnedringen. Senare, under livsfara, tog hon sig till fronten till sin äldste son, som då tvångsmobiliserats till kroatiska armén. Så småningom lyckades hon fly igen med bägge pojkarna, denna gång till Sverige.

Över soffan i hemmet i Umeå hänger två tavlor som hennes pappa konstnären målat. De och några foton är allt hon och sönerna har kvar efter flykten. Men de lever.

–Jag kan än idag inte förklara hur jag överlevde.

Men när fasan växer och normala livsmönster vittrar sönder nås till slut en punkt när det bara gäller att komma dit man vill. ­Levande.

Hon beskriver tryckande tystnad, utegångsförbud, skyddsrum och beskjutning. Hon ser sin kropp agera på egen hand, lära sig den smygande och hoppande gångstil som krävs för att ta sig fram ut­efter husväggarna.

–Instinkten tar över, det blir kortslutning, förståndet kopplas ur. Under hot blir kroppen klokare än själen och kroppen springer åt vänster när det exploderar åt höger.

Och utan att tänka går hon rakt mot dödens käftar, räddas av tillfälligheter, en fångutväxling, en Röda kors-bil, en officer som längtar hem. Mitt i allt har hon tur – hon kallar det änglar – råkar träffa ”rätt” personer, de som också drivs av överlevnads­instinkt, oavsett sida i kriget.

Kan du lita på människor idag?

–Vi som upplevt nationalism och krig utvecklar känselspröt. Minsta antydan av sjuka idéer och våld ger en flashback. Men när man förstår hur människor blev tvingade att kriga och hata går det lättare att förlåta.

Själv saknade hon sina föräldrars historia för att kunna förstå vad som hände. Men vi måste glömma, anser hon, inte hämnas gamla oförätter. Och samtidigt ändå aldrig glömma vad som kan hända.

Boken blev ett sätt att söka sanningen. Först visste hon inte att det skulle bli en roman, hon skrev kortare episoder. Så kom hon i kontakt med det norrländska litterära livet och träffade Sara Lidman som provläste.

–Hon sa flera gånger åt mig att publicera. Tyvärr hann hon inte uppleva det.

Boken har hon skrivit på svenska, vilket är lättare tycker hon, än på sitt eget språk. För även serbokroatiskan har separerats och blivit till två, och enligt henne, fattigare språk.

Hon och pojkarna pratar inte mycket om sina upplevelser längre, men har alla tagit kraftfull ställning mot alla idéer som kräver att man riktar vapen mot andra.

–Det är andligt fattiga individer som blir nationalister. Har man inget annat att dö för så dör man för sitt land. Det här är en bok om individer, inte om grupper. Vi är alla lika värda och ingen fana är värd att dö för.

Jenny Leonardz

08-13 55 24

jenny.leonardz@svd.se

Fler artiklar