Annika spanar in i det orangea huset och utropar att det står en häst i köket.

–Sluta Annika, säger Tommy på retfulla bröders vis innan han ser att systern har rätt.

Och vips har det klivit ut en tjej i ljusblå mössa med flätor, randiga tajts, rosa klänning, gulgröna fotbollsstrumpor och svarta gummistövlar. Hon greppar Tommys hand med en sådan kraft att han åker upp och ner som en svallande våg när hon säger att hon heter Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Mycket känns igen när Rakel Wärmländer studsar runt på ­scenen som Pippi Långstrump. Pippi bor i Villa Villekulla, ljuger friskt, har ett sockerdricksträd och vill inte lära sig pluttifikationstabellen. Och hon är fort­farande världens starkaste.

Men annars är hon lite upprustad. Det tyckte regissören och dramatikern Jonna Nordenskiöld kändes självklart när hon fick ­frågan om hon ville göra Pippi Långstrump av Stadsteaterns chef Benny Fredriksson. Fast den allra första tanken var: ”Varför?”

–Jag bara skrattade och sa att hon var gjord tusen miljarder gånger. Hon finns som film och som docka, ja, till och med som klänning, på Åhléns, säger hon efter repetitionerna.

Jonna Nordenskiöld, som förra året gjorde Astrid Lindgrens Allrakäraste syster på samma teater­, hade själv ingen närmare relation till Pippi. Men hon hade sett Olle Hellboms filmer ”otroligt många gånger” med sina barn. Hon gick hem och läste om de tre böckerna och upptäckte ­något som hon inte tyckte hade kommit fram så mycket under åren:

–Det finns en ton i Pippi som gått förlorad med de här tecknade­, snabba hyss-Pippi och ­Åhléns-Pippi. Hon har ett vemod och en längtan i sig som är en spännande kontrast till att hon är världens starkaste och gladaste tjej.

Och man slås av Pippis sorgsenhet under föreställningen. Som när hon efter första – och sista – dagen i skolan känner sig ensam och ledsen när hon säger god natt till sin mamma, som ju är en ängel, och till pappa, kapten Efraim Långstrump som seglar på de sju haven.

–Det är som om man tidigare inte har brytt sig om att hon är föräldralös och att pappan flyter runt någonstans på havet, säger Karin Wegsjö, som står för ­scenografi och kostym.

–Hon har fastnat i ett rolighetsfack, men hon är värd mer än det, säger Jonna Nordenskiöld.

Vad tror ni Pippi kan ge i dag?

–Kraften att stå upp för sig själv. Hon är så rak, öppen och uppfinningsrik, säger Karin Wegsjö­.

– Jag hoppas att man ska känna igen sig i henne och tänka: ”Pippi är visserligen världens starkaste, men ibland har hon inte det så lätt hon heller. Fast hon tar ändå nya tag”. Det som gör Pippi till världens starkaste är att hon ser möjligheter där vi ser begränsningar, säger Jonna Nordenskiöld.

När man sätter upp Astrid Lindgrens verk måste allt godkännas av Saltkråkan AB. Jonna Nordenskiöld kontaktade därför Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman redan för ett och ett halvt år ­sedan, när hon hade sagt ja på villkoret att hon fick göra det på sitt sätt.

–Karin Nyman tyckte att tonen­ kändes så rätt när hon läste. Det har varit roligt och lätt att sam­arbeta med henne. Men ibland har jag svävat ut och då har hon sagt: ”Nej, det där är inte Astrid Lindgren. Det är dramatikern Jonna Nordenskiöld”.

När har hon sagt ifrån?

–Jag hade till exempel skrivit att Pippi hällde sås på potatisen och mosade den när hon var på middag hos Tommys och Annikas föräldrar. Det fick man inte skriva. Däremot gick det bra att hon sprutade ketchup. Och det var ju bara bättre.

–Dessutom var det viktigt att Pippi aldrig får döma eller vara en översittare.

Jonna Nordenskiöld har fokuserat mycket på just kontrasterna i Pippis inre i sin bearbetning av böckerna och även på den förändring hon ­skapar hos andra i sin omgivning.

Stor tyngd har hon och Karin Wegsjö också lagt på Pippis yttre. Stadsteater-Pippis kläder är inte starkt blåa eller röda.

–Vi funderade mycket på hur barn klär sig om de får göra det själva. Vi har båda barn och vet att de gärna tar på sig lager på ­lager eller går runt i ett nattlinne hela dagen. Och det kändes självklart att dagens Pippi inte tar på sig strumpeband. Och eftersom hon har åkt runt på de sju haven måste hennes kläder vara urblekta, säger Karin Wegsjö.

Istället för skrikande utåt­stående röda flätor har Rakel Wärmländers Pippi först en blå mössa med garnflätor. När hon tar av sig den tittar två tunna ljusröda slokande flätor fram, så som de ser ut när ett barn flätar sig själv.

–Vi ville inte gå bort från det röda, men flätorna fick absolut inte stå ut. För då är vi där igen, en Pippiperuk kan man köpa var som helst och den här Pippi kan man inte köpa. Men har man åkt runt på haven måste även håret vara solblekt, säger Jonna Norden­skiöld.

Givetvis har de funderat på vad åskådarna ska tycka om deras Pippi-remake. När vi träffas har de just haft ett första publik­genomdrag. Nyfikna lyssnade de på barnen efteråt och ingen verkade tycka att de inte kände igen sin Pippi.

–Fast jag tror nog att vi kommer få både ris och ros. Alla har ju sin bild av Pippi, säger Karin Wegsjö.

–Men vi spelar för barn, som inte har cementerat sin bild av Pippi, påminner Jonna Nordenskiöld och berättar att en dramaturg på teatern redan har reagerat på att Pippi vid ett tillfälle ­lägger huvudet – och inte fötterna – på huvudkudden.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg