Även recension av Brev från en krigszon och Boken om Fahrenheit 9/11 av Michael Moore.

På lördag sänder SVT Michael Moores "Bowling for Columbine", en film som angrips i en ny bok där två författare visar hur han vilseleder sin publik. Samtidigt svarar Moore med att ge ut en bok med källorna till en annan omdebatterad film, "Farenheit 9/11".

Scenen är välkänd. Skådespelaren Charlton Heston leder ett möte för den amerikanska vapenlobbyns främsta organisation, National Rifle Association, i Columbine tio dagar efter den fruktansvärda skolmassakern. Vi hör skott och sedan Hestons röst: "I have only five words for you: from my cold dead hands."
Så framställer Michael Moore skeendet i sin film "Bowling for Columbine". Han påstår även att Heston höll ett möte i Flint, Michigan kort efter mordet på en liten flicka. Även där marscherade NRA trots lokalbefolkningens vädjanden.
Det finns inslag i filmen som gör att man tvivlar på dess sanningshalt. I några delar visar Moore
något som närmast kan kallas förakt för rädsla. Och man undrar: Är den gamla medborgarrättskämpen Charlton Heston verkligen så rabiat?
Nej, inte om vi får tro David T Hardy och Jason Clarke som gett ut boken Michael Moore Is a Big Fat Stupid White Man. De skriver att NRA som ideell organisation är underkastad strikta lagar. Om platsen för det lagstadgade årsmötet ändras, måste alla medlemmar meddelas i god tid. Mötet i Columbine kunde inte flyttas utan rättsliga påföljder. NRA ställde dock in alla mötespunkter utom omröstningarna (som middagar, marknader och sportaktivititer) av respekt för offren för massakern.

Hestons ord om sina kalla, döda händer hör dessutom hemma i ett annat, mindre dramatiskt sammanhang. Och mötet i Flint var ett valmöte för Bush, åtta månader efter mordet. Det kan tilläggas att Michael Moore själv höll ett valmöte för Ralph Nader i samma stad tre veckor tidigare.
Hardy och Clarke hymlar inte: Michael Moore ljuger. Han förfalskar verkligheten och lurar sina åskådare. Deras bok ger en uppsjö av exempel på hur Moore utvecklat förvrängningen till en egen, suveränt behärskad konstform. Redan debuten "Roger and Me" baseras på en falsk kronologi, för att blott ta ett av de många skönlitterära grepp som Michael Moore använder.
Tyvärr skäms boken av alltför många kommentarer om Moores personliga vandel. Att han lider av storhetsvansinne, att han ljugit om sin uppväxt, att han har en vrålkåk vid Lake Michigan (alls icke en "cabin" som han själv säger) och att han förvägrar sina medarbetare fackliga rättigheter antyder möjligen att han är en hycklare och skitstövel, men det säger inget om sanningshalten i hans filmer.

Boken rymmer dock så mycket av kritisk analys, att det räcker fuller väl. Då skrevs den ändå innan "Fahrenheit 9/11" haft premiär. Även den filmen har kritiserats. Själv finner jag den motbjudande, inte bara för de groteska konspirationsteorierna, utan även för den nationella stereotypisering som Michael Moore använder för att locka till lättköpta skratt när det gäller
USA:s allierade i Irakkriget, för hans rasistiska beskrivning av araber och - än en gång - för hans förakt för rädslan.
I Boken om Fahrenheit 9/11 bemöter Moore kritiken mot sin film. Han återger källor för flera av filmens påståenden, men problemet är inte om varje enskild utsaga är sann, utan de konspiratoriska mönster som Moore härleder ur dessa. Dem kan han inte belägga. Resultatet är ömkligt. Parodiskt blir det när den framstående politiske analytikern John Berger i bokens förord kallar Bush "en politisk kretin" och dessutom hävdar att filmen "uppmanar folk att tänka själva och konstatera samband." Vilken film har Berger sett?
Samtidigt med apologesen ger Michael Moore ut Brev från en krigszon, där han samlat e-post från amerikanska soldater, stationerade i Irak eller på andra platser, men även sådana som lämnat armén. Det är ofta gripande läsning. Självklart, krig är ett helvete. Det märkliga är att så många mejl mer handlar om hur fantastisk Moore är än om soldaternas egna erfarenheter. Michael Moore har knappast redigerat breven som vore de en film, men han har sannolikt gjort ett urval, som mest tycks ämnat att förstärka hans ego.
Visst är Michael Moore både stor, tjock och vit. Däremot är han inte dum. Tvärtom, han är en skicklig regissör, verksam i en genre som vagt påminner om dokumentärfilmen.