Det är onekligen märkligt vilken lockelse den viktorianska epoken utövar på författare, filmare och deras publik. Vad kan det vara som lockar? För arbetarna under den expanderande industrialismens tid var livet oftast ett helvete, för att inte tala om barnarbetet och den ofantliga prostitutionen, andra grader i helvetet. Ändå fascineras vi av East End, av Jack the Ripper, av dubbelmoral och hyckleri, bombastisk imperialism, Hansom Cabs som rullar fram på Londons gator och Holmes och Watson som söker sig igenom dimman för att lösa ännu ett mysterium.
Inom litteraturen, framförallt den anglosaxiska, har ganska länge en sorts pastischromaner med centrum i den viktorianska eran blivit en genre i sig.

På svenska har vi på kort tid fått två exempel på sådana, där mäster Dickens skymtar i bakgrunden, eller kanske skall vi säga i förgrunden: Carina Burmans "Babylon" och Michel Fabers "Sugar.
Kvinnan som steg ut ur mörkret". Båda utspelar sig givetvis i imperiets huvudstad, med dess kontraster mellan rikedom och erbarmligaste fattigdom, ofta bokstavligen vägg i vägg, med dess last och lust och, ja, allt det där som vi känner igen.
Nu finns ännu ett exempel på denna genre i svensk språkdräkt, Sarah Waters Kyssa sammet, på det hela taget väl översatt av Gun Zetterström, även om jag tvivlar på att man på den tiden sade "hej", pratade om att "jobba" eller pratade "kompisar" och "tjejer". Det låter en smula anakronistiskt, liksom.

"Kyssa sammet" har blivit en lesbisk kultroman, fast den så uppenbart vandrar i en mans fotspår, Dickens alltså. Men Waters saknar både förebildens medkänsla och hans sentimentalitet. Däremot är hon en skicklig pastischkonstruktör med stark känsla för dåtida miljöer och sociala beteenden. Hon är ett slags den samtida brittiska romanens queer-teoretiker som i sina böcker - varav två tidigare finns på svenska - problematiserar könsrollerna i det dåtida Storbritannien med
självklara blinkningar till vår egen tid.
Det märks också tydligt i "Kyssa sammet" där huvudpersonen Nancy, ostronöppnerska på familjens enkla fisk- och ostronkrog, vid ett Music Hall-besök inser sin egen läggning när hon förälskar sig i en av stjärnorna som uppträder som man. Hon blir dennas påkläderska, älskarinna och så småningom dans- och sångpartner, men blott för en kort tid innan ödet kastar henne ut på gatorna, där hon klädd som pojke betjänar män. Queer-motivet nästan lyser i ögonen, ty här handlar det om att "komma ut" och om den heterosexuella normens förtryck.

Men det blir väl mycket komma ut när Nancy blir hållflicka åt en rik kvinna och vi får oss till livs frosserier i överklassflators depravationer, om jag nu törs använda uttrycket, och alla deras intrikata rollscenarior.
Fast även denna sejour blir ett fiasko, Nancy hamnar på gatan igen och hennes räddning blir politiskt engagemang i en växande socialt radikal rörelse och kärleken till en av dess (kvinnliga) medlemmar som skolat sig
hos fru Marx (Karl). Det är nästan för bra för att vara sant.
Waters skriver läsaren på näsan väl mycket när hon försöker - men misslyckas - att ersätta den sociala och klassmässiga normens primat med den heterosexuella. Att det fanns ett sexuellt förtryck i det viktorianska England tvivlar knappast någon på (tänk på Oscar Wildes öde), men att det skulle överstiga det sociala förtrycket med allt vad det innebar av misär och elände är orimligt att tänka sig.

Det skall emellertid sägas att "Kyssa sammet" är en välkomponerad roman, full av tidsanda och målande miljöbeskrivningar som man läser som en lättare underhållning, utan att därför bli så berörd som läsare en gång blev av Dickens romaner. Men vi är mer luttrade numera, har allt elände direkt i vardagsrummet via tv:n. Om Sarah Waters bidrar till att vi blir en smula mindre avtrubbade så är det givetvis bra, även om jag tvivlar på att hon lyckas.
Och ostron som är så gott.