Sam Harris, Daniel Dennett, Michel Onfray, Richard Dawkins och nu alltså även Christopher Hitchens: de intellektuella bredsidorna mot religionen duggar tätt numera. Ateismen breder ut sig i bokhyllorna.

Ur ett svenskt perspektiv kan det verka överloppsbetonat. Här tror ju ingen någonting särskilt, och från kyrkligt håll hörs blott ett allmänt mummel om tolerans. Ute i världen är det annorlunda.

När militanta muslimer nu återigen tågar på gatorna och hotar med terrordåd på grund av Salman Rushdie, bekräftas Samuel Huntingtons tes om religionens centrala roll i vår tids konflikter. Islam har inte bara blodiga gränser; blodsutgjutandet går numera även på export, som bekant.

Man kan hävda att detta är en orimlig generalisering, att det bara är ett extremt fåtal som förespråkar och brukar våld. Men moderata krafters mummel om tolerans utmynnar alltid i en vädjan om förståelse för våldsverkarna. När, till exempel, Ayatollah Khomeini hetsade de rättrogna att mörda Rushdie, gjordes förvisso uttalanden från Vatikanen och andra högsäten i den andliga världen. Dock inte till stöd för Rushdie, om någon trodde det, utan för ayatollahn.

Av allt sådant har nu Hitchens ­ fått nog. Han är nära vän med Rushdie, hans journalistiska gärning har fört honom till religiöst infekterade konflikthärdar världen över. Han har till och med varit involverad i kanoniseringen av ”Moder Teresa”, om än på nej-­sidan. För allt detta och mer därtill redogör han livligt.

Här bjuds även på läsningar av heliga böcker, fyllda av utpekanden av ideliga absurditeter, men både Harris och Dawkins är skarpare och mer systematiska i det avseendet. Hitchens har en annan tyngd när han bistert avvisar alla dessa mer eller mindre hotfulla krav på respekt och särbehandling jämfört med andra ideologier. Och det kan sannerligen behövas.

När regissören Theo van Gogh mördas på öppen gata i Amsterdam, är den utlösande orsaken en film om religiöst kvinnoförtryck, ”Submission”. Mördaren själv intygar bestämt kopplingen mellan dådet och den sanna tron. Icke ­desto mindre talar Ian Buruma och andra smidiga liberaler om sociala faktorer och framhåller marockaners utanförskap i Holland.

Karikatyrerna i Jyllands-Posten ledde till terrorhot riktade mot hela Skandinavien och gatukravaller med många dödsoffer. Och på Dagens Nyheters ledar­sida valde man att oja sig över dansk islamofobi.

Men denna till synes resonabla mittemellanposition är ohållbar. Antingen värnar vi energiskt yttrandefriheten mot varje våldsbenägen anhängare av såväl ditt som datt, eller också medverkar vi till att urholka den.

Kulturrelativismens undfallenhet är farlig i och med att den sanktionerar inskränkningar i rättsskyddet. Dessutom är den smygrasistisk eftersom den frånkänner muslimer grundläggande fri- och rättigheter. Varför skulle demokrati, yttrandefrihet och en vitaliserande kritik av vidskepelse vara förbehållet oss i väst?

I linje med detta resonemang påtalar Hitchens även den omfattande kunskapsförstörelse som sker i guds namn. Okunnig­heten är, menar han, religionens yttersta orsak och förutsättning. Nu vet vi mer än då, och borde veta bättre. Vi vet visserligen att det är mycket vi inte vet, men vi vet också säkert att religionen inte är svaret.

När kristna fundamentalister under beteckningen ”intelligent design” försöker pressa in kreationismen som en ”alternativ ­teori” till evolutionsläran i skolundervisningen, handlar det om att ersätta genuin kunskap med bisarrt nonsens därför att kunskap undergräver religionens bedrägliga sanningsanspråk. Intelligent design uppfyller inte de mest elementära kriterierna för att kallas teori och är inget alternativ till något. Saken blir inte bättre av att det finns företrädare för åtminstone ett svenskt regeringsparti som tänker i samma banor.

Det går inte att räkna alla de människor som har torterats och massakrerats för att de har trott fel av dem som har trott sig tro rätt. Dagligen påminns vi om att den verksamheten i hög grad ännu fortgår. Så vad är då religionens uppsida? Somliga säger att den trots allt skänker många tröst och mening i tillvaron. Men bara falska vänner erbjuder en falsk tröst, menar Hitchens.



Jan Söderqvist

Jan Söderqvist

Tipsa andra

Vad är det här?

Litteratur | Mest lästa