Autistiska människor kommunicerar inte med oss så kallat normala, eller rättare sagt: de kommunicerar inte på ett sätt som vi begriper. De är avskärmade från sin omvärld och tycks leva i sin egen verklighet. En gång i tiden fanns det inget namn för denna avskärmning, i avsaknad av diagnos – utan tillstymmelse till vilja ens att diagnosticera eller förstå, vare sig från sjukvårdens eller från myndigheternas sida – placerades de flesta ohjälpligt på olika institutioner, inte sällan bland förståndshandikappade.

I En annorlunda barndom beskriver Iris Johansson – nu i sextioårsåldern – på tvärs mot alla förväntningar sin egen autism, hon skildrar mycket ingående barndomen, uppväxten, puberteten och sitt vuxna liv. I dag är hon en efterfrågad kursledare och föreläsare med en kalender som är fulltecknad flera år i förväg (något som skulle fylla de flesta med fasa, men som gör henne lycklig, om hon nu kan tillskrivas en sådan känsla). En gång i tiden var det många som tjatade på hennes föräldrar att Iris borde placeras på institution; hon ansågs vara ett hopplöst fall.

Iris Johansson hade en far som aldrig slutade tro på att hon skulle kunna leva ett vanligt liv bland vanliga människor. Flera andra i hennes omedelbara omgivning, såsom modern och farmodern, blev bara provocerade av henne.

Iris Johansson tar med läsaren på en märklig resa in i upp-och-ner-vända världen. Redan tidigt ägnar hon sig med all kraft åt att få vara ifred i ”den riktiga världen”, och hela tiden drar hon sig undan alla människor. Hon framstår som obildbar och kan inte lyda någons uppmaningar. Hon lyckas inte stöta bort sin far, han vet att hon kan lära sig saker, men det dröjer länge innan han kommer på hur han ska göra för att bibringa henne kunskaper om det liv han lever och som han vill att också hon ska leva. Hon lever i den värderingsfria världen utan känslor (som hon inte ens i dag förstår sig på) och blir upplivad när folk blir provocerade. Det blir så fint och vackert i atmosfären kring arga människor.

Under läsningens gång upptäcker man allt det som är paradoxalt med Iris Johansson. Trots att hon saknar moral och värderingar och känslor framstår hon tidigt som rättskaffens och klok med ett moraliskt patos. Utan indignation, utan känslosamhet, kommer hon senare i livet att hjälpa ungdomar på drift genom sin förmåga att förstå något mer om dem än vi andra gör – intrasslade som vi är i värderingar och känslor.

Iris Johansson beskriver i och för sig att hon saknar känslor, ända sedan modern (som själv haft en trasslig uppväxt) stötte bort henne som spädbarn, och därmed kan betraktas som känslokall. Men hennes engagemang i andra människor skulle jag vilja kalla kärleksfullt, fast en sådan känsla är främmande för henne.

Jag skulle önska att förlaget hade uppmanat henne att strama åt materialet. Efter att ha skrivit om sig själv fram till tonåren, återvänder hon i ett långt kapitel till samma saker som hon en gång redan berättat, fast ur en något annorlunda synvinkel. Hon har ett rikt språk och ett underbart flyt – men upprepningar, hur vackert skrivna de än är (det visste självaste Strindberg) är stilens död. Men detta är en randanmärkning. Läs den här boken och känn hur marken gungar under fötterna.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar