Vart tog socialhistorien vägen? Efter andra världskriget följde ungdomslitteraturen i historie­1vetenskapens spår. De historiska romanerna avheroiserades och övergick till att beskriva vanligt folks vardagsliv. Ännu 2004, då jag sist gick igenom aktuella historiska romaner, dominerade de tillbakablickande indignationsskildringarna av ett fattig-Sverige, präglat av fördomar, orättvisor och förtryck.

Jag har trott att skönlitteraturen inte längre kopplade historia till äventyr och att krigarbedrifter avglorifierats. Men i år har det gamla äventyrsbegreppet kommit till heders igen. Spänningen är viktigast. Men också dessa böcker speglar en bestämd historiesyn, mentalitetshistorien. De visar hur den andliga atmosfären påverkar människors handlingar in i minsta detalj.

Tydligast märks detta i höstens romaner om pilgrimsfärder, korståg och klostermysterier. Deras förutsättningar är den medeltida tidsandan och de kollektiva religiösa föreställningarna. Men det går också att spåra mentaliteten bakom böcker om helt andra kulturer.

Ovanligt nog föreligger i år två samurajböcker och de är förstås starkt präglade av den strikt reglerade japanska traditionen.

Maj Bylocks fortsättningsbok Häst med gyllne hovar är beroende av kelternas druidstyrda religion. Men den boken är ett gränsfall eftersom författaren ofta glider över i magisk realism.

I bästa fall utgår de historiska romanerna från noggranna studier och bevisbara fakta. I två böcker är det särskilt tydligt att kunskaper leks in med hjälp av en spänningsladdad handling.

Martin Widmark har för tillfället lämnat Lasse Majas detektiv­byrå och skrivit sin första ungdomsroman, Kabinettets hemlighet, som han förankrat i sin hemstad Lin­köping. Hans dokumentation är exakt: fotografier av gamla föremål i stadsbibliotekets kuriosa­kabinett, ritningar av domkyrkotornet, där kabinettet förut fanns, ett porträtt från 1795 av stadens domprost Samuel Älf tillika med hans bostad.

Kring dessa bilder spinner Widmark en tidsrese­berättelse där han gör nedslag i Europas historia. Han skapar en förtätad stämning av mystik och närhet, när han låter den nittonårige Io färdas genom seklerna för att finna sin själ, sin tro, sig själv. Fast själva intrigen bottnar i Gustav III:s och därmed aristokratins konstintresse.

I en av sekvenserna har Io sällskap med en levnadsglad benediktinermunk, som varken föraktar läckra måltider eller en god historia av Decamerone-typ. Denne broder Pierre är inte den ende munken i årets bokflod. Mary Hoffman har övergett Stravaganza-trilogins fantasi-Italien för det verkliga Umbrien på 1300-talet. Storyn – mord i ett kloster – är inte opåverkad av Ecos ”Rosens namn”. Men vad jag funnit mest intressant är bihandlingen om konstnären Simone Martini och hans fresker i Assissi-basilikan, uppgifter som Hoffman specificerat så noga att hon till och med hänvisar oss till internet för att ta fram hans konstverk. Hon lägger också tonvikt på en detaljerad beskrivning av munkarnas färgberedning, något som inte bara är ett självändamål utan spelar roll för intrigen. Det finns gift i färger.

Alla författare är inte så noggranna som dessa båda. Den första meningen i Michael P. Spradlins korstågsbok Den yngste tempelriddaren: graalens väktare (första delen i en trilogi) är uppseendeväckande anakronistisk: ”Den tid vi lever i kommer en dag att kallas Den mörka medeltiden.”

Riktigt så illa blir det inte i fortsättningen även om den sextonårige jag-berättaren Tristans funderingar över korstågens berättigande förefaller nog så moderna. Viktigast är ändå de halsbrytande äventyr pojken kastas in i när han lämnar den trygga klostertillvaron för att som väpnare följa en tempelriddare till Jerusalem. Boken slutar stilenligt med en cliff-hanger. I sista meningen är Tristan på väg att drunk­na i Medelhavet. Men lugn! Det är ju han själv som berättar.

Betydligt gedignare är Kevin Crossley-Hollands berättelse om en pilgrimsfärd från England till Jerusalem år 1203, Resan till den gyllene staden. Han har plockat fram en biperson i sin Arthur-trilogi, pigan Gatty, och gett henne en egen bok, som går bra att läsa fristående eftersom huvudhandlingen är knuten till resan.

Det är en brokig skara som beger sig ut på den äventyrliga färden och uthärdar svåra umbäranden. De är inte särskilt fromma men ger inte upp trots sjukdomar och olyckor, ja ledaren själv, lady Gwyneth, dör i Venedig. Berättelsen är övertygande i sin realism och gestalternas utveckling trovärdig.

För Gatty blir pilgrimsfärden en bildningsresa, där hemkyrkans väggmålningar får liv av verklighetens brokighet. Hennes världsbild vidgas inom ramen för medeltidens möjligheter. Hon får veta att jorden inte är platt men ännu tror man ju att den är universums medelpunkt. Samvaron med all slags människor, även ­saracener, gör henne mindre trångsynt. Hon får lära sig läsa och skriva vilket ger henne möjligheter att avancera i livet. Pengar – i det här fallet ett arv från lady Gwyneth – underlättar men den andliga utvecklingen är viktigast.

Och detta är egentligen kontentan av dessa spänningsromaner på mentalitetshistorisk grund. Människor spränger sina gränser genom att tvingas reflektera över sitt liv, sin tro, sin världsbild.