Tystnad laddad med betydelse

Hur lång tid tar det att läsa en tom sida? Ett mellanslag? En blankrad? John Cage säger att tystnaden endast kan höras i termer av tidslängder. I hans stycke 4’33” motsvarar en sekund en och en halv centimeters längd på notpapperet. Gäller samma mått för en boksida?

Torsten Ekbom berättar, i sin digra Cage-studie ”En trädgård av ljud” (recenserad i SvD 8/9), om Cages arbete med alla de ljud – tystnaden ett ibland dem – som kan fås att skapa helheter. Musiken blir ett vidgat fält av ljud, och på samma sätt kan litteraturen bli ett vidgat fält av språk – åter med tystnaden som ett ibland dem. Poeter har, genom versmått, rytm och typografi, genom litteraturhistorien bättre tagit vara på detta fält än vad prosaförfattare har. John Cage kom också att influera främst samtida amerikanska poeter, bland dem Jackson Mac Low, vars arbete med tystnaden är sorgfälligt och varsamt. I hans dikt ”7.1.11.1.11.9.3!11.6.7!4., a biblical poem”, lyder de första raderna:

In/__/ /__/wherein the/__/ /__/

made

/__/ /__/eat lest they/__/and taken /__//__/the

eight

/__/twenty/__//__/shalt waters the

ark/__//__//__/

De tomma ”lådorna” markerar en ”tyst varaktighet” som, heter det i Mac Lows instruktioner till dikten, inte får påskyndas. I dikten ”Night Walk” anges tystnaderna exakt: 41 sekunder efter första raden, 7 sekunder efter andra, 10 efter tredje och så vidare. Satserna, raderna och papperets yta blir inte endast utrymmen utan tillåts bli rymder, klangrum där ord och tystnad är av samma storhet, samma vikt. Mellanrummen blir betydelsebärande element i sig, mer än bara avdelare mellan stycken, rader, ord. Tystnaden blir organisk, inte endast ornamental, för att parafrasera Glenn Goulds skämt om tysk kontra fransk tystnad. Ett större ansvar läggs på läsaren/lyssnaren som utförare, verkställare, som medkompositör eller medskrivare av det pågående verket. Läsningen/lyssningen blir en tilldragelse till dels besläktad med Fluxus-rörelsens händelsepartitur.

Robert Rauschenbergs vita målningar inspirerade Cage till arbetet med 4’33”. Han kallade dem ”flygfält för ljus, skuggor och partiklar”. Mallarmés ideala dikt var ”den tysta dikten, gjord av vithet”. Boksidan kan – som musikstycket, som duken – vidgas till att innehålla så mycket mer än bara ord. När Marcel Broodthaers i sin artist’s book ”Un coup de des jamais n’abolira le hasard” drar svarta, ogenomträngliga streck över raderna i Mallarmés dikt med samma titel förstärks sidornas pauser, tomrum och tystnad på ett skimrande, nästan skört sätt. Varje gång man läser dessa sidor säger de något nytt, aldrig säger de samma sak två gånger.