Jan Guillou är ett fenomen i den svenska medievärlden. Han är en skicklig journalist, med enastående näsa för att leta upp skumraskaffärer i maktens korridorer, han är en tuff polemiker och debattör och han är en framgångsrik författare, med en hel rad bästsäljare på sin meritlista. Och nu har han helt säkert skrivit en ny kioskvältare, sina memoarer, Ordets makt och vanmakt .

Jag hyser en stor respekt för Guillou som journalist och beundrar hans oräddhet inför makten. Däremot är jag inte lika förtjust i hans författarskap. För en historiker är det omöjligt att dela hans smak för sagoberättande och det går inte att låta bli att tycka att hans bild av det medeltida Sverige lämnar en hel del övrigt att önska.

Hans litterära gestaltningsförmåga är också lite för schablonmässig. Människorna i Guillous romaner är stereotyper. Skurkarna är alltigenom onda, hjältarna alltigenom goda och de segrar alltid genom unika egenskaper som gör dem till supermänniskor. Det är inte riktigt trovärdigt.

Guillous självbiografi är intressant och stundtals också sensationell läsning. Han skriver en ledig och flytande prosa och han har varit med om en del som det är värt att berätta om. Styrkan i boken är att han berättar klart och redigt om sina många strider, ibland kan man störas av att tonen blir en aning skrytsam och att han har ett behov av att nedvärdera och skriva föraktfullt om konkurrenter och motståndare.

Svagheten i boken är att den som självbiografi rymmer ett svart hål, en fråga som varken ställs eller besvaras, men som hos läsaren hela tiden mal i huvudet. Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt. För denna sida i hans karaktär lyser på varje sida i boken. Det går inte att värja sig mot intrycket att Guillou måste vinna varje strid han går in i, han måste när stridens dimmor lättat, likt hans hjältar Hamilton och Arn, stå som den entydige segraren. Det är en sida hos författaren, som skulle behöva en skarpare belysning. Det är svårt att förstå detta omättliga hämndbehov och den människa finns inte eller har inte funnits som segrat i alla sina strider. Vi lär också och kanske framförallt av våra nederlag, men då måste man erkänna dem och det kräver en självreflektion som Jan Guillou uppenbarligen har svårt för.

Under läsningen av denna välskrivna och ibland spännande bok har ett bibelord ständigt dykt upp i mitt huvud, nämligen att vi har så lätt att se ”grandet i vår broders öga, men blir inte varse bjälken i vårt eget”. Jag tror att Guillou har särskilt svårt att se och erkänna sina egna svagheter och tillkortakommanden och det gör hans självbiografi till en svagare bok än den kunnat vara.