I ”Konspirationen mot Amerika” lät Philip Roth Charles Lindbergh bli amerikansk president. Så kunde han ge en bild av hur ett nazistiskt Amerika skulle ha sett ut. Tony Samuelsson genomför en liknande kontrafaktisk historieskrivning i sin nya roman Jag var en arier . Tyskland segrade i andra världskriget. 1946 anslöts Sverige till det germanska riket, som omfattade den europeiska kontinenten och det förutvarande Sovjetunionen.

Sverige har blivit en viktig del av det nya ”Germanien”, och Stockholm är väldets andra huvudstad. Där finns också ett kulturkommissariat under ledning av en svensk nazist, Robladh.

Romanen utspelas 1976. Speer är rikets Führer. Han har skapat ett samhälle för de rasrena och arbetsdugliga. Alla judar har förvisats till Sibirien. Eutanasiläkarna tar hand om de sjuka.

Dramats huvudpersoner är hemmaführerns son Thomas Robladh och dennes flickvän Karin. Thomas är sportjournalist. Karin doktorerar i litteratur på en avhandling om en av rikets mest uppburna författare, men hon är också medlem i en motståndsgrupp. Även Thomas möter andra sätt att tänka. Genom skrivandet träffar han människor som minns, som lyckats värja sig mot tankeförstörelsen. Och ett fotografi av ett damfotbollslag från 1949 avslöjar omtumlande hemligheter.

Tony Samuelsson tecknar ett samhälle där ideologin tagit över tänkandet, där det totalitära är både ett politiskt och existentiellt tillstånd: ”Hur skulle jag då ha levt mitt liv?” frågar Thomas typiskt nog om vad som skulle hänt om Sverige inte annekterats. Även motståndskvinnan Karin är så ockuperad av nazismens tänkande att hon kan beskriva en manskropp som ”anglosaxiskt ful”.

Liksom hos Ray Bradbury finns de alternativa tänkesätten i litteraturen. I ”Fahrenheit 451” har människor memorerat de förbjudna böckerna, i Samuelssons roman bevaras de kritiska böckerna i underjordiska bibliotek och hos oppositionella antikvariatsbokhandlare. Stig Dagerman blir en symbolgestalt för motståndet. Handlingen i hans skådespel ”Den dödsdömde” återkommer också i en fiktiv roman, som blir en symbol för skeendet hos Samuelsson.

Men hans roman befolkas även av anpasslingar, inte minst i författarkåren. För att ge en air av historisk äkthet låter Samuelsson faktiska författare, liksom artister, journalister och regissören ”Ingo Bergman” passera revy. I efterordet betonar han att inte vill utmåla dem som tänkbara medlöpare, men de nämnda personerna skrivs trots det in i det nazistiska sammanhanget. Det är moraliskt betänkligt.

Jag är kluven inför boken. Den ställer väsentliga frågor, och vissa inslag visar en oroväckande likhet med vår tid. Men den kontrafaktiska historieskrivningen kan bli en intellektuell lek, eller ett glaspärlespel. När Samuelsson låter Westermalm och Essinge mötas i gamla division 2, liknar det mest lek och önskeuppfyllelse.

Romanen är ofta drabbande, men det finns också en tendens att själva tankeexperimentet tar över, att Tony Samuelssons leker med våra föreställningar mer än utmanar dem.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar