Två saker slår mig när jag läser om Statsrådet och döden av pseudonymen Bo Balderson, 38 år efter det att boken gavs ut första gången: dels vilken bra, traditionell deckare det är, dels hur giltig den ännu är i sin nöjsamma kritik av det politiska livet i Sverige.

Ty det är ett oavbrutet nöje att läsa om romanen. Det är också skönt att vi lämnat frågan om vem som dolde sig bakom pseudonymen bakom oss. Låt oss se gåtan som olöst, eller nöja oss med något av de mer troliga svar som givits. Men framför allt: låt oss inte orda mer om den saken.

Låt oss i stället glädjas åt nyutgåvan, låt vara med dåligt papper och taskig limning. Med statsrådet skapade Balderson en suverän gestalt: naiv och optimistisk, utnämnd till statsråd genom ett komiskt missförstånd, ständigt läsande Arbetet för att se vad regeringen tycker och ständigt sig glädjande åt barnets nöjen som hallonsaft, bus och kortspel, "som alla barn" för att använda hans svåger berättarens ord, kanske en Candide som klarar sig genom alla vedermödor, men utan att lära sig något av dem.

Men statsrådet är också en skarpsinnig pussellösare av klassiskt genresnitt. Lösningen på gåtan är snillrik. Den placerar "Statsrådet och döden" i nästan samma klass som Jan Ekström och H K Rönblom, åtminstone vad deckargåtan anbelangar.

Och, som sagt, romanen fungerar fortfarande som samhällskritik, fast av godmodigare slag än de komiskt usla konspirationsteorier som det finns så många av i dagens svenska kriminalroman. Utnämningsväsendet får sitt. Det gäller inte bara statsrådets kuriösa karriär, utan även biskopar och landshövdingar. Det här hände på den tiden när regeringen utnämnde biskopar, gärna präster som placerats i tredje förslagsrummet och inte var "religiöst belastade". Tendensen har snarast förstärkts, sedan kyrkan skildes från staten.

Jag roas också av statsministerns ord till statsrådet, när pressen insinuerar att han är misstänkt för det första mordet i den skärgårdsidyll där romanen utspelas: "Att anklagas för mord är naturligtvis en allvarlig sak, mycket allvarlig. Men det kunde vara värre. Du kunde offentligt ha ifrågasatt vår alliansfria neutralitetspolitik."

Då fanns det en del vett i neutralitetspolitiken, i dag är det bara en snuttefilt. Bo Balderson ger också flera fina nålstick åt den skumraskverksamhet som kallas realpolitik, främst socialdemokratisk sådan. Det må sedan gälla socialiseringskraven ("Säljes till förmån för barn och gamla") eller det dagliga halvljugande i riksdagen som gör statsrådet immunt mot omgivningens reaktioner.

Det är naturligtvis inte någon tung samhällskritik, men som godmodig satir håller det. Däremot undrar jag över följande ord om kommissariens utseende, en gång vanartig elev till berättaren adjunkt Persson: "det var den ordinära långskalliga, ljuslätta svenskrasen."

Tänkte man fortfarande så 1968? Ingenting tyder på en ironi mot berättaren. Men låt oss bortse från den skönhetsfläcken och glädjas åt romanen. Den är väl värd att läsas - på nytt eller för första gången.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar