Skön ny läsvärld med platta i knät

Litteraturbranschen är konservativ, har alltid varit. De medeltida munkarna kopierade de gamla kyrkofädernas texter ord för ord, slet skift vid sina pulpeter i tusen år utan en tanke på att vidareutveckla konceptet.

När Gutenberg skar till bokstavstyperna för sin bibel kopierade han i sin tur de tyska 1400-talshandskrifternas gotiska piktur. Tanken var att den tryckta boken så långt det var möjligt skulle imitera skrivarens klassiska hantverk. Nästan alla inkunabler ser ut som vackert kalligraferade handskrifter, och är av samma otympliga format. Sitt moderna utseende fick boken först med partibokbindningen på 1800-talet.

Nu skriver vi 2009 och alla väntar på de digitala läsplattornas genombrott. Att de kommer att revolutionera bokbranschen är klart. Men kommer de också att revolutionera berättarkonsten, på samma sätt som tryckpressen efter ett par århundraden gav upphov till den moderna romanen?

Ja, antagligen, men det kommer inte att ske över en natt. Därtill är vår vördnad för Boken alldeles för stor. Så blev det till exempel ett himla liv när Lotta Lotass gav ut en roman på lösa blad i kartong. Författare gick samman och skrev manifest där de brännmärkte tilltaget och lovade att aldrig någonsin försöka förändra någonting. Rör inte det raka berättandet, rör inte vår heliga kodex!

Dagens läsplattor har inga sådana ambitioner. De tillför sökbarhet och möjligheten att ladda ned nytt innehåll från nätet. Det är förvisso två fantastiska, men också basala för att inte säga banala, fantasilösa funktioner – den moderna datorteknikens a och o. I övrigt imiterar läsplattan den gamla hederliga kodexen till punkt och pricka, precis som Gutenbergs uppfinning på sin tid imiterade den gamla älskade handskriften.

För egen del kommer jag inte hänga på låset när Apple släpper sin första läsplatta. Däremot ser jag med spänning fram emot den intelligenta generationen läsplattor. Den som känner mina preferenser, mäter min puls, vet vad jag går igång på. Den som byter ut alla tråkiga ord mot såna som jag gillar. Den som väger min läshastighet mot tågets ankomsttid, drygar ut eller kortar ner ”Odysséen” så att den räcker exakt hela vägen fram. Men räkna inte med att den kommer någon gång snart.