Hajpen inför utgivningen av Lars Keplers kriminalroman Hypnotisören har väl knappast undgått någon. Den bygger egentligen bara på två faktorer: att författarnamnet är en pseudonym, och prognoser om enorma kommersiella framgångar. Hajpens regissör är bokförlaget, som fått beräknat och villigt bistånd från mediernas otaliga spekulationer och ryktesspridningar om författarens riktiga identitet.

Detta säger givetvis någonting om den litterära offentlighetens logik och villkor i vår tid. Det vittnar först som sist om en tämligen torftig litteratursyn. Litteraturens alla små och stora mirakler reduceras till en gissningslek vars ledord är spekulation: om vinst och om sanningen bakom namngåtan.

Frågan är om begreppet spekulation också fångar in bokens estetik? Eller förmår berättelsens form och innehåll att leva upp till de löften om originalitet som åtminstone finns implicit förborgade i all förhandsuppmärksamhet?

Huvudpersonen heter Erik Maria Bark och arbetar som läkare, med hantering av svåra trauman och övergrepp som specialitet. För länge sedan både forskade han om och praktiserade hypnos. Men någonting gick snett och han lovade sig själv att aldrig mera utöva denna missförstådda och av fördomar omgärdade praktik. Tills nu. Bark kontaktas av polisen som behöver hans hjälp med att förhöra en pojke vars familj brutalt slaktats. Hans storasyster lever men befinner sig i akut fara. Pojkens minnen kan vara enda ledtråden. Motvilligt går Bark med på att bryta sitt gamla löfte.

I första halvan står jakten på mördaren och sanningen bakom det fruktansvärda dådet i centrum. Sedan förskjuts fokus alltmer mot ett nystande i Barks förflutna som hypnotisör och gåtan varför han abrupt valde att sluta. Dessa två berättelser visar sig – föga förvånande – hänga intimt, enligt min mening alldeles för intimt, samman.

Det går inte att förneka att Kepler är en skicklig hantverkare. Romanen har klara bladvändarkvaliteter. Stilen är effektiv i sin konstlösa karghet. Men efterhand blir jag mer och mer skeptisk. Intrigbygget blir alltmer krystat. Att låta detektivens/romanhjältens egen son bli kidnappad i en kriminalroman är till exempel sällan en särskilt god idé. Det finns milt uttryckt mer subtila sätt att skapa spänning på. Den eventuella samhällskritiken inskränker sig till några plakatmässiga formuleringar om nyliberalismens skuld i nedmonteringen av psykvården.

Mitt största frågetecken gäller emellertid romanens explicita och mycket obehagliga gestaltning av övergrepp mot barn. Ett minimikrav på sådana skildringar bör vara att de tillför något slags ny förståelse av problematiken. Hur mycket jag än anstränger mig tycker jag inte att Kepler lever upp till detta krav. Gärningsmännen förvandlas efterhand till rena skräckfilmsmonstren – och om offrens lidanden får vi knappast lära oss något nytt. Kvar blir spänningen. Därmed riskerar romanen att förfalla till spekulativt underhållningsvåld.