Om någon i en självbiografi skriver: ”jag är inte jag” har han förstås läsarens odelade uppmärksamhet. Det är den kurdiske författaren Mehmed Uzun (1953–2007) som skriver på det sättet i sin postumt utgivna Själens regnbåge. Men ovanstående korrigeras snart till ”jag tilläts inte vara jag”.

Mehmed Uzun växte upp i de turkiska delarna av Kurdistan (landet som icke finns), ibland skriver han att han härstammar från tvåflodslandet Mesopotamien, inte minst för att understryka sina mångtusenåriga rötter till skillnad från den unga republik, Turkiet, som våldförde sig både på hans namn och födelsedatum. I själva verket drabbades Hemê, som han egentligen var döpt till, av samma intensiva turkifieringskampanj som alla kurder.

Mehmed Uzun flydde från Turkiet 1977, efter att ha tillbringat ännu en period i turkiskt militärfängelse, till Sverige, ett land som var känt för sin dåvarande humanistiska flyktingpolitik, och som därtill – enligt en skrivande kollega till Uzun – hade Olof Palme, statsministern som var engagerad i kurdernas sak. Mehmed Uzun, som lärde känna många namnkunniga svenska författare, skriver bland annat om akademiledamoten Johannes Edfelt som uppmanade honom att skriva på kurdiska eftersom han menade att invandrare i regel har svårt att göra sig gällande på svenska.

Tanken att modernisera den kurdiska romanen hade dock Uzun burit på länge, men det var först i Sverige som han kunde börja realisera sitt projekt. Det fanns visserligen redan en kurdisk litteratur, men den var mer folkloristiskt präglad. Nu ville han ympa den västerländska romankonstens gren på den förbjudna kurdiska berättelsens träd med sina djupa rötter i forntiden.

Sju romaner hann Mehmed Uzun skriva innan han rycktes bort i en cancersjukdom hösten 2007. Två av dem finns översatta till svenska, ”I skuggan av en förlorad kärlek” (2001) och ”Ljus som kärleken, mörk som döden” (2003). I båda dessa böcker skildras den kurdiska motståndskampen mot den turkiska överhögheten. Det är vackert skrivna, vemodiga böcker som dels vilar stadigt på faktiska, historiska skeenden, dels bär vittnesbörd om en stark – från början helt muntlig – berättartradition.

I februari 2001 nås Mehmed Uzun av onda tidender i sin skrivarstuga i Norrtäljetrakten. Han är djupt inne i ett stort romanprojekt som av och till sysselsatt honom sedan 1985. En säkerhetsdomstol i Istanbul ämnar dra honom inför rätta på grund av två av hans böcker, essäsamlingen ”Granatäppelblomning” (1996) och romanen ”Ljus som kärleken, mörk som döden”.

Enligt åtalsrubriceringen ska Mehmed Uzun genom dessa böcker ha uppmanat till terrorhandlingar. Det är förstås en vanvettig beskyllning, men han måste samla ihop sig inför rättegången, som han tänker bevista, och arbetet med romanen skjuts i sank.

”Själens regnbåge” utgör egentligen en sorts dagbok med noteringar fram till rättegångsdagen den 4 april 2001. I bokens nu pågår förberedelserna inför rättegången, noggranna beskrivningar av författarkontakter och upptrappningen av det internationella stödet.

Men den avgjort största delen av boken utgörs av spaning efter den tid som flytt; barndomen med bland andra farfadern, analfabeten, som uppmanade Mehmed att söka ”själens regnbåge”, det vill säga bildning (läsandet, skrivandet); skoltiden där ett enda uttalat kurdiskt ord resulterade i en örfil; ungdomstiden med från början ganska oskyldiga protester som ändå till sist renderade honom fängelse; upptäckten att det fanns andra som förde samma kamp för den kurdiska kulturens överlevnad; samt sist men inte minst exilen – detta hans ofrånkomliga öde – där Mehmed Uzun tålmodigt sökte sina gelikar bland den västerländska litteraturens giganter.

I rättegången – en av alla dessa summariska rättegångar mot intellektuella i Turkiet som tydligen pågår oavbrutet (både nu och då) – blev han frikänd. Svårt att säga om det berodde på att den mäktiga internationella stödkampanjen fick de styrande att dra öronen åt sig; Turkiet som hoppades på inträde i EU var sannolikt oroat över all negativ uppmärksamhet.

Det sorgliga i sammanhanget är att vi i Sverige länge härbärgerat en internationellt erkänd, betydande författare vars produktion vi först på senare tid fått en smula hum om, samt att viktiga romanverk förblev oavslutade på grund av Mehmed Uzuns alltför tidiga bortgång. Som ingång till hans författargärning och öde är ”Själens regnbåge” ypperlig. Sedan får man botanisera vidare på egen hand, och vi får hoppas att fler alster av hans penna översätts till svenska.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar