Man vet aldrig när till synes poänglös grundforskning kan löna sig. Som kalkongamens luktsinne. Den har särskilt näsa för ämnet etylmerkaptan som utsöndras från kadaver, nämligen, vilket nu har visat sig vara till nytta inom oljeindustrin. Misstänker man en läcka någonstans i en pipeline, pumpar man bara in denna stinkande gas i ledningen, och spanar sedan efter var gamarna kretsar högt i skyn. Fiffigt.

Historien berättas av ekologiprofessorn Susanne Åkesson i boken ”Att överleva dagen”, en praktvolym stor som en mindre tv och även i övrigt lik en sådan, då avsikten med Åkessons informativa text om fåglars anpassningar och sinnen tycks vara att fylla utrymmet mellan Brutus Östlings numera välbekanta fotografier. Boken är helt enkelt alltför stor för att läsas bekvämt. Som vore den ämnad för tittögon bara.

Inget ont om Östlings bilder. De är som vanligt vackra och konstfulla, därtill inte sällan dråpliga på ett sätt som lockar till identifikation. Ungefär som en bättre tvålopera. Man kan inte låta bli att le åt alla dessa änder, pingviner och allt vad det nu är. Och det blir inte sämre av att Östlings självförtroende bakom kameran nu allt oftare leder till experiment med rörelseoskärpa. Vem känner sig inte lite suddig ibland?

Ändå vill jag framhålla texten. Boken är trots allt Susanne Åkessons idé. Fågelforskningen i Lund är världsledande och nu vill hon berätta vad som pågår, vid fronten. ”Det finns en tilltalande spänning i mötet mellan skönheten i fåglarnas uppenbarelse och den faktaspäckade vetenskapen.” Det är så sant. Och även om Åkesson rör sig med en konstlös professorsprosa, bitvis aningen stolpig, lyckas hon förmedla många nya rön.

I tur och ordning tar hon sig an fåglarnas evolution, synsinne och hörsel; smak, lukt, känsel, flyttning och navigation. Man lär sig nya saker hela tiden – som till exempel att antalet hjärnceller hos flyttfåglar varierar med årstiderna, och att myrspoven kan sträcka en vecka utan att någonsin vila.

Man har även upptäckt att gräsänder kan sova med en hjärnhalva i taget. De står bokstavligen på ett ben där i parken och blundar med ena ögat, vilket, slår det mig, också kunde vara ett ganska bra sätt att läsa denna bok. ”Att överleva dagen” är två böcker i en, var för sig goda, men summan av dem blir ändå inte anmärkningsvärt hög.

Fredrik Sjöberg

litteratur@svd.se

Fler artiklar