”Jag tycker om att se saker pågå – som vi såg er den där kvällen när ni inte såg oss – jag älskar friheten i det – det är som att vara vinden eller havet.” Rachel Vincrace i ”Resan ut” skulle kunna tala för sin skapare, Virginia Woolf. I stora delar av sitt författarskap strävade hon efter att beskriva det mänskliga medvetandet genom karaktärer som iakttog vardagliga skeenden. I debutromanen ”Resan ut” från 1915 är experimenten med medvetandeströmmar avlägsna, men redan här upptar frågan Woolfs intresse. Romanen, som först nu översatts till svenska, saknar därför en del av den intensitet som ”Vågorna” och ”Mot fyren” har, men Woolfs idéer blir å andra sidan desto tydligare här.

När Rachel ska beskriva det observerande idealtillståndet jämför hon det med havet, något som är ständigt närvarande i Woolfs böcker. I ”Resan ut” är man alltid så nära havet att man kan höra vågornas skvalpande, och en metafor där Rachel befinner sig i havet återkommer lika rytmiskt som vågorna själva. Att hennes far är redare och härskar över vågorna på sitt fartyg Euphrosyne är inget sammanträffande.

”Resan ut” beskriver en grupps resa på Euphrosyne, från London till en liten sydamerikansk stad. Där träffar man på ytterligare några resande engelsmän, och en ung kvinna blir kär i en ung man. På ytan är allt enkelt och glasklart, men Woolfs romanfigurer är inte sin yta. De blir till genom vad de ser och hur de ser det, även om Woolf i ”Resan ut” ännu inte hittat ett sätt att spegla det stilistiskt.

Människorna i ”Resan ut” diskuterar ständigt sig själva, särskilt utifrån sin engelskhet. England under 1900-talets första år är ett land vars ideal är manligheten, och som liksom männen i allmänhet har ansvaret för att styra världen rätt. Men om den viktorianska eran var det engelska imperiets strålande morgon, är den edvardianska era som skildras i ”Resan ut” dess slöa eftermiddagste, som ska komma att få sitt fasansfulla slut i första världskrigets natt. Romanen tecknar ett skenbart paradisiskt tillstånd, där alla är nöjda med de roller som tilldelats dem, eller åtminstone inte vet att de har möjligheten att klaga. Kvinnorna ägnar sig åt att sköta hushållet, att promenera med hundarna och att idka välgörenhet, medan männen gör detsamma men på nationell nivå. Alla i den egna, borgerliga, kretsen har det bra, och man ägnar sig åt att utverka marginella förbättringar för dem som har det sämre ställt, i tron att det ska räcka.

När de engelska resenärerna konfronteras med oförstörd tropisk natur bryts allt det ned till intet. Det blir tydligt att en förändring måste ske: man blir varse avgrunden mellan människornas ofantliga potential och deras inskränkta samhällsroller. Äktenskapet får hos Woolf representera samhällets förmåga att förminska människan; istället för att ta tillvara kärleken begränsar och kväver det all möjlighet till mänsklig kontakt. Det sker på ett mystiskt, närmast övernaturligt sätt. Oroväckande berättelser når också resenärerna hemifrån – vem är tjänsteflickan Susan Jane, och varför tillåts historien om hennes oförklarliga självmord ta sig in i deras värld? De marginaliserades berättelser tränger sig på.

E M Forster jämförde romanen med ”Svindlande höjder”, och liksom Emily Brontës klassiker är ”Resan ut” en bok som ständigt men närmast omärkbart skiftar fokus. Från person till person, miljö till miljö, men också från världsbild till världsbild. London är imperiets centrum, men vi kommer allt längre ifrån det ju längre romanen fortgår. När den lustgårdslika djungeln upplöses i färgfläckar inför vår blick har vi kommit mycket långt ifrån såväl det edvardianska London som den episkt berättande romanens strikta logik.

Elise Karlsson

litteratur@svd.se