Ryska barn vill ha rysk Karlsson

På 1960-talet förryskade Lilianna Lungina Astrid Lindgrens Karlsson på taket – det blev en pyramidalsuccé utan motstycke. Pippi och Emil i all ära, den lille propellermannen kan de aldrig mäta sig med på rysk mark.

Så småningom påtalades det att Lunginas översättning var full av felaktigheter och glidningar. Hon hade tolkat Lindgren med rätt bristfälliga kunskaper i svenska språket. Den ansedda experten på skandinavisk barnlitteratur Ljudmila Braude genomförde en korrekt nyöversättning – och så kom Eduard Uspenskij (pappa till Jena och Drutten) med sin egen version. Men det slog inte väl ut. Det visade sig att barnen varken ville ha Braude eller Uspenskij: de höll fast vid Lungina och alla missarna. Så nu är Lungina ute igen i massupplaga, möjligen något putsad.

Varför har denna felöversättning blivit så till den grad älskad? Svaret är att Lungina – med Lindgrens sanktion – såg till att förstärka något specifikt ryskt i Karlssons anarkistiska karaktär som barnen helt enkelt inte kan vara utan.

Också bifigurerna försåg Lungina med ryska markörer. Den beskäftiga hemmatyrannen fröken Bock känns – i Lunginaversion – lätt igen från kollektivlägenheternas tryckande atmosfär och grannfejder. När jag sist hälsade på i en trångbodd Moskvafamilj och barnen fick höra att jag var svensk hördes bara ett unisont: ”Fröken Bock, fröken Bock!” I den ryska barnvärlden har hon blivit ett begrepp.