”Det säger sig självt att ett så stort vetande inte kan vara organiserat; det liknar mest en tvättsvamp eller en havskorall som efter många års växande börjar anta alltmer fantasieggande former. Det är ett vetande som redan har uppnått sin kritiska massa och nu övergått i ett annat stadium – det tycks kunna mångfaldiga och organisera sig självt i de mest komplicerade och bisarra former. Associationsbanorna är udda, likheter uppstår på de mest oväntade ställen.”

Denna beskrivning av en gammal, encyklopediskt kunnig professor i religionsvetenskap i polskan Olga Tokarczuks nya roman Löparna kunde stå också för den personliga romanform hon har utvecklat. Tokarczuks romaner har alltid ett övergripande tema som strukturerar textmassan. Däremot saknar de enhetlig intrig, men inte episkt flöde. Helheten byggs upp av dels längre, novellartade berättelser på upp till flera tiotal sidor, dels korta stycken av iakttagelser, reflexioner och anekdoter. Precis som hos den gamle professorn är detta en form som kräver, och bär på, stora mått av kunskap och erfarenhet. Den episka känsla som läsaren småningom erfar uppstår dels genom att dessa ackumuleras, dels genom den sällsamma tingens och platsernas poesi som är så karakteristisk för Tokarczuk.

”Löparna” har, i motsats till de två romaner av Tokarczuk som tidigare översatts, inte något utpräglat polskt tema. Den här gången är det rörelsen kontra stillheten som står i centrum, uttryckt genom dels resandet, dels bevarandet av människokroppen. Sin titel får romanen av en gammal rysk religiös sekt, löparna, som lärde att alla fasta samhällsstrukturer, världsliga som kyrkliga, var komna av den onde. Enda sättet att undgå dem var att ständigt befinna sig på resande fot, utan hem eller familjeband.

Tokarczuk lägger dock fokus på det moderna resandet, den nomadiserande färd runt jordklotet som mängder av människor ständigt företar. Flygplatser, flygplan och anonyma hotell är miljöer hon gärna uppsöker, och genom hennes berättelser drar okända människor från olika länder, alla bärare av öden som glimtvis skymtar fram.

I dessa snabba porträtt blir man varse ett karakteristiskt drag hos Tokarczuk: hennes vaksamma uppmärksamhet och förmåga att teckna lika snabba som betydelsedigra porträtt. Hennes gestalter har alltid en gåtfull, bortvänd sida som påminner oss om ett av det moderna livets särdrag: att vi hela tiden träffar så oerhört många människor som vi vet så lite om.

Resandet är också ett sätt att försvinna, och detta är ett centralt motiv hos Tokarczuk. Ofta är det kvinnor som mer eller mindre förklarligt överger sina närmaste. Som den desperata Annusjka som lämnar sin dysfunktionella familj för en ändlös resa i Moskvas tunnelbana, eller Kunickis fru som mitt under semesterresan spårlöst försvinner från ett till synes lyckligt äktenskap.

Mot dessa uttryck för det flyktiga och övergående – resan och försvinnandet – står bokens andra tema, bevarandet, oförstörbarheten, oföränderligheten. Tokarczuk spårar preparerandets konst långt i det förflutna och beskriver tekniker för att bevara människokroppar och enskilda organ både för vetenskapliga och helt andra ändamål. En berättelse handlar om 1600-talsanatomen Filip Verheyen som dissekerade sitt eget amputerade ben och upptäckte akillessenan, en annan om Frédéric Chopins hjärta som togs ur den döda kroppen, lades in och smugglades hem till Polen. Upptäckten av en ny, bättre lösning att förvara preparaten i blir en seger för oförgängligheten, fostren och organen i sina glasburkar befinner sig i en paradisisk stillhet som upphäver tiden. Och idag kan man silikonbehandla döda kroppar så att gränsen mellan organisk och oorganisk materia upphävs, åtminstone i Tokarczuks tolkning.

”Löparna” är en lika detaljerad som bred fresk av det moderna livet. Den förstärker uppfattningen att Olga Tokarczuk är en av de verkligt intressanta författarna i dagens Europa. Översättningen av Jan Henrik Swahn är njutbar att läsa.