En enda diktsamling gav Margareta Renberg ut, ”En tatuerad dams memoarer” (1974), men den fick desto större genomslag, blev en av decenniets mest omtalade, slutsåld; idag en antikvarisk raritet. ”Tröst för ett tigerhjärta” skulle Renbergs andra opus ha hetat, berättar Eric Fylkeson för Harding, men det exakta innehållet känner ingen till. ”För att uttrycka det diplomatiskt”, skriver Harding i ett fint förord, ”någon ordning på hennes papper var det inte”.

Som bildkonstnär hörde hon med sina egenartade surrealistiska motiv – på en gång mörka och grälla, knivskarpa och händelserika – till samtidens mest framträdande. När måleriet gick i stå började Renberg skriva dikter. Hon visade dem för Ulf Linde, som genast såg kvaliteterna och bollade vidare till Harding, då redaktör för Lyrikvännen. Här debuterade Renberg i nummer 3, 1973. Året därpå trädde den tatuerade damen in på scenen. In och ut, kunde man säga, hastigt förbiskymtande.

Renberg tycks ha haft själva anslaget färdigt från början, attacken är tveklös, tonen är åtskruvad; läsaren blir liksom greppad i armen. ”Här är svindeln igen.” Något i dramaturgin känns av skäl som är svåra att precisera typiskt 70-tal, vilket även vissa rader gör (och konstigt vore annars): ”i god tid före vintern/ skall du och jag/ pälsfodra våra hjärtan.” Bildspråket är, liksom Renbergs teckningar och målningar, åtminstone ytligt sett surrealistiskt, ibland mer kryptiskt än intressant, dock aldrig överlastat och – som jag uppfattar det – ljusår från allt vad automatisk skrift heter. Det bästa söker sig emellertid in mot en mer bildlös zon, som själv blir ett slags bild:

Jag kan inte det magiska ordet,

jag talar om mysteriet

av brist.

Inga bekännelser.

Inga bönesvar.

Ingen lag.

Ingen dom.

Mysteriet är detta något,

som ser mig så tydligt

att jag ingenting ser,

när det blundar.

Det finns något undflyende hos Renberg, inte i bemärkelsen fegt, utan knutet till insikten att jaget inte är ett utan flera. ”Jag mötte varje dag/ med ett nytt ansikte/ Ni misstänkte falskspel/ Men min hand/ håller inga kort./ Jag har inte alls tid/ med er mentala klädpoker”, heter det i en dikt. Utifrån dessa dagligen skiftande perspektiv gav Renberg emellertid en säregen konstans och skärpa åt tillvarons tablåer.

De postuma dikterna, från sent 60-tal till 90-tal (ofta svårdaterade), omfattande ett femtiotal sidor, är något ojämna, inte lika snabba i gestiken som debutbokens men överlag faktiskt bättre, mer oroande. Den här strofen lämnar mig inte ifred:

Vad är det som blänker

där på din kind. En tår

Nej bara ett ormfjäll

Nu är det borta

Inte heller, avslutningsvis, denna:

En morgon vaknar man

oskadd i ruinerna

av ett nedbrunnet hus.