Två decennier har gått sedan Olof Palmes död, snart fem sedan han började hos Tage Erlander. Hela Olof Palmes politiska verksamhet utspelades under det kalla kriget. Hotet om ett stormaktskrig var reellt, den svenska alliansfriheten var ett val med stormakternas underförstådda OK. Balansen i Europa lades inte fast förrän med Helsingforsavtalet 1975. Manöverutrymmet för en utrikespolitiskt engagerad svensk var inte stort i närområdet.

Det är en förklaring till att Olof Palme så tidigt och så intensivt tog upp kontakter med den tredje världens – eller u-världens – länder. En annan och minst lika viktig var förstås hans resor i ungdomen och möte med avkoloniseringens aktörer.

Visst känns det oändligt avlägset detta Palmes uppmärksammade Kuba-besök 1975 och visst kändes dessa broderliga kontakter med herrar Castro, Ortega med flera egenartade. Det är inte fel att påstå att det var lättare att vinna ett brett stöd för Vietnamprotesterna än för tredje-världen-vänskaperna.

Men länge sedan var det, historia är det. I arkiven ligger tal och bilder.

Men Olof Palme betydde självfallet mest på hemmaplan. Här kom han att personifiera en radikal era. Under några år bytte Sverige karaktär, från det välordnade 1950-talet med full sysselsättning, hemmafruar, Hermodsstuderande ungdomar och Volvo PV till ett 1960-tal av ifrågasättande av materialismen och konsumismen, av de äldres auktoritet och av den amerikanska världsordningen. Den regerande socialdemokratins svar blev slagordet ökad jämlikhet, en ny enhetlig skola och en större plats för ungdomar, det vill säga för oss 40-talister.

När Olof Palme valdes till partiordförande 1969 fortsatte denna linje med den stora löntagarfondsstriden som pågick i ett årtionde, innan dessa fonder klubbades – ”ett jävla skit som baxats ända hit” som dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt klottrade i sitt block.

Hur mycket Olof Palme drev på denna radikalisering och hur mycket han drevs med av den kommer säkert att bli föremål för flera avhandlingar. Det är den sorts frågor som aldrig får några definitiva svar.

Ostridigt är dock att Olof Palme uppfattades som ett med det radikala 1970-talet. Och att det var denna hans politik under den första regeringsperioden som polariserade och mobiliserade Sverige på ett unikt sätt. Valdeltagandet var till exempel över 90 procent och åtskilliga var de som föreställde sig att Olof Palme bestämde allt.

Så blev också valnederlaget 1976 dramatiskt. Där passerades zenit. Claes Arvidsson, ledarskribent i SvD, fullföljer skildringen av oppositionsåren och de sista regeringsåren men han har lagt mesta krutet på tiden före 1976. Egentligen var det också då som Palmetiden tog slut, inte den 28 februari 1986.

Olof Palme har alltså varit död i snart 21 år. Vi som levde som vuxna under Palmes tid blir allt färre, och vi har inga svårigheter att ta till oss Claes Arvidssons bok. Men hur är det för de andra, de som är yngre än 45?

Tyvärr tror jag att de kommer att möta en del motigheter under läsningen av bokens första tredjedel. Där avhandlas bland annat ett antal affärer och förmenta skandaler och där görs försök att beskriva hur Olof Palme var och agerade som förutsätter att läsaren minns både händelser och stämningar för 25–30 år sedan. Källmaterialet är dessutom dubiöst: lösryckta citat, ofta nog ur Thage G Petersons memoar – en skrift som har blott ett syfte: att visa hur mycket Thage G betydde och vem som egentligen räddade Palme och Sverige.

Vidare andas i dessa kapitel författarens motvilja mot Palme, det han utförde, ja, själva den tiden.

Men när läsaren väl kommer fram till avsnitten om den politiska ekonomin, reformismen, utrikes- och säkerhetspolitiken får hon valuta: de är gedigna genomgångar av utvecklingen i allmänhet och den socialdemokratiska politiken i synnerhet. Där förs också en diskussion om Olof Palmes hållning, om hans bevekelsegrunder. Det avslutande kapitlet ”Vem var Olof Palme?” kan faktiskt läsas fristående och ge en nutida läsare en bild av den begåvade politikern, den otålige reformisten och skickliga retorikern.

Eller med Claes Arvidssons avslutande ord: ”Palme var på en och samma gång förvaltare, agitator och statsman. Han var inte entydig, utan spelade olika roller i olika tider och sammanhang. Tidsandan? Han hade varit med att forma den, men han blev också i hög grad formad av den. Palme red tidsandan och till slut blev hans politik ett offer för den. Men det var en annan tidsanda. En annan verklighet.”