Novellen är satt på undantag idag, understryker Gunder Andersson i efterordet till sin senaste novellsamling ”I pianoskor och huvudvärkskostym”. Han berättar om hur enkelt det var att förr i tiden avyttra en novell; av en uppsjö fackliga tidningar som gärna publicerade korta berättelser återstår endast ett par stycken.

Jag instämmer gärna i Gunder Anderssons veklagan över sakernas tillstånd, men vad göra? Fackpressen har för länge sedan fattat sitt beslut, de vill ha fackligt material och inget annat, det har de dessutom tillfrågat läsarna om, en förfrågan – vilket jag tidigare påpekat – mest liknade som man ropar i skogen får man svar. Dessutom tycks de fackliga tidningarnas redaktörer (med några få undantag) inte anse att noveller är viktiga, har man rentav publicerat för mycket strunt genom åren som ingen har brytt sig om att läsa?

Efter att ha läst Anderssons senaste berättelsesamling kan jag inte låta bli att undra om man inte gör genren en björntjänst genom att godkänna allt som inte är roman eller poesi som novell. ”I pianoskor och huvudvärkskostym” innehåller inte mindre än 30 noveller. Det är en ojämn samling.

Gunder Andersson har sin flyhänta stil emot sig, han tar med sig sin journalistiska penna in i skönlitteraturen och ibland blir det antingen pratigt eller lite intetsägande. I goda stunder är Andersson utan tvivel en utmärkt novellist, det hade blivit en hygglig samling om han hade rensat ut undermåliga bidrag.

Titelnovellen är en medelbra berättelse i denna samling, ganska avslappnad i stilen – enkel att läsa – men det blir lite för snacksaligt och var är magin? Några noveller avslutas med ond bråd död, om det kommer helt oväntat – vilket det ibland gör – är det inte tillräckligt väl underbyggt i texten. Men vid något tillfälle känns slutet fyndigt, klurigt.

De två stora ämnena i samlingen är ung pojke som är i färd med att bli ung man, och äldre man som nyss genomgått en skilsmässa och tröstar sig på krogen, antingen med spirituosa eller med unga damer. När han skildrar tonårspojken, som ofta heter Anders (ett lättgenomskådligt alter ego), skriver han noveller i ordets rätta bemärkelse, det är förtätat, koncentrerat, både språkligt och känslomässigt.

Jag vill lyfta fram: ”Ordens makt”, ”Sommarjobb”, ”Ruth” och den helt suveräna ”Holger”, om morbrodern som vid 15 års ålder rymde hemifrån och gick på sjön för att undkomma sin fars örfilar. Därefter har denne Holger seglat på de sju haven, enligt egen utsago, men kan inte simma; något som hans 13-årige systerson blir varse.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar