Det är många år sedan nu: en resa på pendeltåget med min mamma. Vi har varit på landet, placerar oss med våra kassar mitt emot varandra. Vi råkar välja fel vagn. Två mycket aggressiva pundare riktar, förmodligen slumpmässigt, in sig på oss och trakasserar oss grovt hela vägen hem. De blir mer och mer hotfulla, de kommenterar våra utseenden, ger sig på allt de tycker att vi står för. De förnedrar oss fullständigt, tack och lov bara verbalt.

Jag har förträngt i detalj vad de sa, men jag kan när som helst återkalla känslan av att all civilisation har upphört; kvar finns bara angrepp och paralyserad, primitiv rädsla. Varför bytte vi inte vagn? Varför gick vi helt enkelt inte av?

Jag minns den här händelsen för att Naja Marie Aidts novellsamling Babian är uppbyggd just kring sådana ögonblick. Stunden då man förlorar kontrollen över en situation, de där klargörande ögonblicken när man inser att alla de gränser man trodde existerade bara är chimärer. Aidt skildrar detta med poetisk men handfast realism.

Det som sker är rent fysiskt, hon undviker nagelfarande av känslor och inre monologer. Även när berättelserna ibland slår över i nästan surrealistiska scenarion håller hon sig fast vid realistiska ramar. Det är ett av skälen till att hennes berättelser är så drabbande. I novellen ”Bröllopsresa” blir ett nygift par attackerade av en ”vildman”, en primitiv varelse som dyker upp från ingenstans och tränger sig in i bilen med övermänsklig styrka. Aidt drar sig inte för rena skräckeffekter; bilden av vildmannen med sina långa naglar och brinnande ögon är en skräckfilmskliché men novellen är så skickligt uppbyggd att man köper hela klabbet.

I en annan stark novell rasar tillvaron samman för ett par som felaktigt beskylls för snatteri och inte klarar att rentvå sig. I en tredje berättelse får vi följa en ung mamma som misshandlar sitt barn till synes kallsinnigt, hon visar ingen ånger. Hon visar över huvud taget inte särskilt mycket, informationen om henne är knapphändig. Ändå läggs pusselbit till pusselbit till hennes personlighet som skapar en sammansatt karaktär.

Men mycket lite av det vi får veta är förmildrande. Mamman förblir en ganska obehaglig och oreflekterande människa. Där en mer konventionell författare hade sökt förklaringar till hennes beteende, lämnar Aidt oss på samma gungfly som när vi började läsa novellen – trots att vi har fått veta så mycket mer.

Civilisationen är bara ett bräckligt hölje i Aidts värld, men även naturen är tveeggad. I ”Vinbär” börjar berättelsen med två väninnor i ett frodigt, prunkande sommarlandskap och slutar med tidelag i en lada; hela den novellen är ett mästerverk som i sin detaljrikedom ropar efter att bli omsorgsfullt och ingående tolkad. I novell efter novell byggs olika dramer upp, ingen berättelse liknar den andra, trots att de egentligen gång på gång berättar samma brutala historia om natur och kultur. Språket är förrädiskt enkelt och vackert (följsamt översatt av Leif Janzon) i denna mäktiga samling, som oväntat nog bygger mer på frontalattack än på det finlir som novellgenren så ofta lockar till. Jag är inte förvånad över att Aidt belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2008 för den här boken. Det är ett intressant, konsekvent och väl genomfört verk. Även om de känslor och eventuella minnen den väcker till liv är sådana man helst skulle vilja undvika.

Naja Marie Aidt framträder ikväll på Stockholms kulturhus, Internationell författarscen kl 19.00.

Annina Rabe

kultur@svd.se

Fler artiklar