Under 2007 utgav den danske journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen två dokumentära thrillers under titeln ”Blekingegadebandet”. Böckerna renderade författaren en rad utmärkelser, bland annat det prestigefyllda Cavlingpriset. Sedan utgivningen har böckerna sålts i över 200000 exemplar; de har lett till teateruppsättningar och senast till en film. Den första delen har nu översatts till svenska.
Vad var då Blekingegadeligan ? Den var så nära Norden under ”1968” kom en kommunistisk terrorgrupp. Eller snarare: Ligan var en terrorgrupp, om än av mindre spektakulär art än Baader-Meinhof-gruppen i Tyskland.
Blekingegadeligan härrörde ur en av yttersta vänsterns många marxist-leninistiska smågrupper. Den leddes av den tidigare Sovjetkommunisten Gotfred Appel från en av Danmarks förnämsta folkhögskolesläkter. Appel företrädde tesen att arbetarna i Väst hade åtnjutit så många fördelar av imperialismen att de hade korrumperats och saknade intresse för en socialistisk revolution. Globalt sett utgjorde arbetarna i Väst en aristokrati. Vägen till en revolutionär förändring gick därför över befrielserörelsernas kamp i tredje världen. Idag kan kanske denna diskussion tyckas bisarr, men den var under 1970-talet inte isolerad till udda vänstersekter. Både i Danmark och Sverige debatterades frågorna inom såväl studentrörelsen som vänstern i bred mening och kom med jämna mellanrum till uttryck i de ledande storstadstidningarna.
Appels grupp blev efterhand allt mer introvert, men också allt mer militant. Den inre kretsen av omkring 10–15 medlemmar fick kontakt med en av de många palestinska terrororganisationer – den marxist-leninistiska PFLP-gruppen – som uppstått efter junikriget 1967.
Från mitten av 1970-talet började den hårda kärnan i ”Appelgruppen” – som kom att kallas Blekingegadeligan efter den gata på Amager i Köpenhamn där de i en lägenhet förvarade vapen, sprängämnen och stöldgods – att råna varuhus och banker på stora belopp. Syftet var att överföra pengar till PFLP i Libanon, där flera av gruppens medlemmar också fick vapen- och sprängämnesutbildning. Den danska polisen hade under flera år inte några spår. De unga rånarna hade inga förbindelser med vanliga kriminella kretsar; de använde inte pengarna till knark eller lyxliv och flera av dem hade vanliga yrken.
Genom en rad tillfälligheter kom dock den danska säkerhetspolisen efterhand gruppen på spåren. Den inre kretsen kartlades och dess medlemmar identifierades, men några bevis som kunde knyta dem till rånen förelåg inte. Appelgruppens ”verksamhet” kulminerade i november 1988, då de i en stort upplagd kupp mot huvudpostkontoret i Köpenhamn mördade en ung polisassistent. Några månader senare var samtliga i den inre kretsen infångade. De mest komprometterade dömdes till tio års fängelse och var ute i frihet några år senare.
Øvig Knudsens två böcker är utomordentligt skickligt skrivna, spännande och välkomponerade. De bygger på polisens undersökningsmaterial, intervjuer med de ledande utredarna och uppenbarligen också några av gruppens medlemmar.
Samtidigt lämnar böckerna en fadd eftersmak. De ställer inga besvärande frågor om motiv och moral, om skuld och ansvar, än mindre om sambandet mellan socialistisk rättviseetik och självrättfärdigande våldshandlingar. Snarare tenderar det ”dokumentära” återberättandet av terrorgruppens liv och handlande att heroisera dess medlemmar, som ständigt lever ett dubbelliv, jagade av säkerhetstjänsten och sin egen ångest för att avslöjas. Så besett faller ”Blekingegadeligan” in i en genre där gärningsmännen blir kändisar, medan offren ignoreras.
Den mördade polisassistenten Jesper Egtved Hansen är våren 2009 fortfarande död.
