Ordet ”hårdkokt” återkommer ofta i de litteraturhistoriska beskrivningarna av Thorsten Jonsson (1910–1950). Eftersom Jonsson på 1940-talet var en ledande introduktör av moderna amerikanska författare, tycks ordet ge sig självt. Thorsten Jonssons bok ”Sex amerikaner”, som gavs ut 1942, innehåller essäer om Faulkner, Steinbeck, Hemingway, Erskine Caldwell, James T Farrell och William Saroyan.

Då signalerade det amerikanska ofta något enhetligt. Det var inte givet att kritiken såg den radikala skillnaden mellan Faulkners hallucinatoriska mytskapande och Hemingways så kallade isbergsteknik. En författare som i likhet med Jonsson arbetade med antydningens konst blev automatiskt hårdkokt.

I Jonssons enda roman Konvoj, utgiven 1947, inskränker sig dock det isbergsestetiska i stort till beskrivningen av en läkares alkoholism; han sägs vid tillfälle inta sin ”näst sista drink” före måltiden. Dessförinnan har vi bara fått veta hur läkaren blandar till sin morgonmedicin. Där ser vi toppen på isberget, en signal om en djupare underliggande betydelse.

Men i övrigt är Jonsson psykologiskt inträngande, och dialogen speglar mer gestalternas ideo­logiska förhållningssätt än den hårdkokta estetikens proklamerade psykologiska och språkliga vanmakt.

Thorsten Jonsson var författare, kritiker och journalist. Han växte upp i Västerbotten, i en liten by inte långt från Umeå, och var reporter på en lokaltidning innan han flyttade till Stockholm. Där arbetade Thorsten Jonsson till en början för Tiden och SSU:s tidning Frihet. 1938 började han arbeta med Bonniers Konversationslexikon, sedan kom Jonsson till Dagens Nyheter. Han var tidningens korrespondent i USA under senare delen av kriget, innan han återvände till Sverige och Dagens Nyheters kulturredaktion.

Thorsten Jonsson debuterade som skönlitterär prosaist 1939 med novellsamlingen ”Som det brukar vara”, med norrländska motiv; han hade tidigare givit ut två diktböcker. Thorsten Jonssons mest uppmärksammade novellsamling var dock ”Fly till vatten och morgon”, en samling förbrytarporträtt utgiven 1941, där han förenade ett hårdkokt stil­ideal med en naturalistisk eller rentav antikt grekisk logik i sin bild av gestalternas förutbestämda fall. Men berättelserna präglas också av psykologisk insikt och stark medkänsla. Intrycken från USA resulterade i boken ”Sidor av Amerika” med underrubriken ”Intryck och resonemang”, 1946, och den postumt publicerade novellsamlingen ”Dimman från havet”.

Thorsten Jonsson har varit sparsamt återutgiven. ”Konvoj” var en av de första böckerna i lågprissatsningen En bok för alla, och ”Fly till vatten och morgon” kom i Delfin-serien. Därför gläds jag åt de båda böcker som Modernista nu ger ut. ”Konvoj” kommer i förlagets snygga serie med moderna klassiker, medan Berättelser från Amerika, som rymmer ”Dimman från havet” och två texter från ”Sidor av Amerika” får blygsammare utförande.

Inte nog med att Jonsson vanligen beskrivs som ”hårdkokt”, han utnämns också till en ”novellens mästare”. Det är han förvisso, men ”Konvoj” är dessutom en av de stora svenska romanerna från 1900-talet. Den handlar om passagerarna på en båt som ligger i en konvoj på väg till USA 1943. Tyskt flyg och tyska ubåtar är ett ständigt hot. Vi får följa passagerarna i deras dagliga rutiner: säkerhetsövningar och långa samtal, men även kortspel, flitigt drickande och en del erotiska förvecklingar.

En av passagerarna är en polsk flykting, Antoni Borowski. Det är också han som för pennan några år senare, när han sitter i relativ säkerhet på Martha’s Vineyard utanför Cape Cod och minns vad som skedde under överfarten till USA. Han träder in i sina medpassagerares medvetanden och tolkar deras upplevelse, men ironiserar också över sin egen position:

”Jag ska skriva om människor som jag var tillsammans med en kort tid och som jag minns, och om hur det var då. Själv ska jag vara en av dem, men säkert dröjer det inte länge förrän han som är jag ställer sig i mitten av bilderna och stirrar in i linsen och bär sig åt som inte alldeles mogna människor gör när det finns en kamera i närheten.”

Thorsten Jonssons metalitterära kommentar är elegant. Elise Karlsson anför den också i sitt förord, där hon skriver att Jonsson ”skapar två parallellt löpande texter i romanen”. Thorsten Jonsson skapar en brytning mellan skrivandets nutid och upplevelsen i det förflutna, men han försvårar också vår bild av berättaren. När vi förs rakt in i en situation från kriget, vet vi inte om vi kan lita på Borowski. Döljer han något? Är han en opålitlig berättare? Vi får så småningom ett svar; Antoni Borowski är inget mysterium, men ett ögonblick av osäkerhet hotar att förändra vår litterära varseblivning.

Vid sidan av den metalitterära ­tematiken får vi också utsökta porträtt av ett antal gestalter som bildar ett Europa och ett USA i miniatyr. Det är den unge texa­nen som avväpnar de andra med sin naivitet, bananodlaren som speglar det gamla imperiet, en yngre kvinna som tycks ha varit med om det mesta men som inte går att fullt ut nagla fast, två unga flickor från London som fanti­serar om hur de skall möta kär­leken i New York. Samtalen speglar skilda erfarenheter, livshållningar och ideologier i brytning mot varandra; resultatet är en mångstämmig roman där ingenting är givet, där alla gestalter tillåts värna sin egen gåta, sin egen integritet.

Men romanen speglar också den fascination som USA utövade på Thorsten Jonsson. Vi får långa samtal om förhållandet mellan USA och Europa. De betonar det dynamiska Amerika kontra det stillastående Europa, men Jonsson utmanar vaneseendet och de gängse fördomarna genom att låta amerikanska uppfattningar om Europa brytas genom den europeiska högfärdens lins.

Fascinationen formar också novellerna i volymen ”Berättelser från Amerika”. Det börjar magnifikt med ”Anteckningar från Manhattan”. Thorsten Jonsson tecknar centrala New York på de olika sätt som staden öppnar sig: för den som kommer med båt, flyg eller tåg. Då får hans prosa en visuell och prosalyrisk kvalitet, något av den egenskap som Artur Lundkvist kallade ”måleri i rörelse”.

Det gäller även bilden av New England i september i ”Berättelsen om Bertold Winger”. Det politiska spelet i Washington ger novellen dess tematiska brännpunkt, men i än högre grad fängslas jag av färgspelet i texten. Det är som om landskapet bränns fast på näthinnan av Jonssons nyan­serade och valörrika prosa. Men i färgspelet leker Thorsten Jonsson också med orden på ett sätt som placerar in hans text i dess tidssammanhang, som ett uttryck för modernitetens rastlösa förändringssträvan: ”Den här tillställningen var på hotell Mayflower – ett par trehundra männi­skor av den där internationella blandningen som under världskrigets första år plötsligt övergick från svartvitt till färgbild men sedan åter har förlorat lite av sin technicolora bjärthet.”

Borowskis association när han första gången ser en kvinnlig medpassagerare är följdriktig: ”Nu såg polacken vem leendet påminde om: Barbara Stanwyck när hon föreställer en flicka med mindre tillförlitlig karaktär.”

Thorsten Jonsson var en djupt särpräglad författare. Att bara se honom som en efterföljare till de amerikanska förebilderna reducerar hans författarskap. Han var hårdkokt, men intrycken från de amerikanska författarna gav utgångspunkter, en teknik och ett förhållningssätt. De gav honom medel att gestalta en erfarenhet där hans egen norrländska bakgrund mötte Manhattan, där Europa och USA ingick en ideologiskt genomlyst syntes.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar