I Péter Esterházys lysande prosabok ”En kvinna” från 2001 beskriver en man – eller flera olika män, oklart vilket – i 97 mer eller mind­re korta avsnitt (sin relation till) kvinnan eller kvinnorna i sitt liv. ”Det finns en kvinna. Jag älskar henne”, ”Det finns en kvinna. Jag hatar henne” etcetera. Den skulle kunna läsas som en redogörelse för mäns relationer till kvinnor i största allmänhet, om än en högst ofullständig och fragmentiserad sådan.

Jag ska inte närmare gå in på den ungerske författarens nyskapande bok, som vore värd en egen avhandling, utan bara konstatera att jag kommer att tänka på den när jag läser unga franska Claire Castillons (född 1975) novellsamling Insekt.

Här gäller det inte förhållandet mellan män och kvinnor, utan kvinnors relationer till varandra, närmare bestämt förhållandet mellan mor och dotter, eller snarare mellan mödrar och döttrar. Kanske är det också Castillons projekt att, likt Esterházy med ständiga variationer på ett tema, beskriva Mor-dotter-relationen med stort M.

Castillons bok innehåller 19 ­noveller. Berättarperspektiven skiftar och rymmer alla upptänkliga känslor och band mellan mammor och deras flickor, om än med slagsida åt en patologisk hat-kärlek. Kontrahenterna är ofta klart neurotiska, i vissa fall snarast psykotiska, för att försöka sig på psykologiska diagnoser.

I den första, ”Bara en”, berättar en affärsmans hemmafru rakt och konstlöst, till synes fullkomligt normal, om hur hon i allt strävar efter att vara mannen till lags, i allt utom hans längtan efter barn. Till slut går hon ändå med på även det, men i så fall bara ett – en flicka. Hon får två, tvillingar. När de just fyllt tre och bråkar i bilen på väg till förskolan öppnar hon bildörren på motorvägen och kastar ut en av dem. ”Ni måste förstå mig, jag förvarnade min man, jag förde ingen bakom ljuset, jag sade ju, ja, okej, men bara en.” Slut.

Jaha.

Efter den upptakten förstår man att Castillon är ute efter att chockera. Det är bara det att ­effekten trubbas av ganska snabbt. Till slut förstår man alldeles för ­tidigt i berättelserna vartåt det barkar. Just det, det är mamman som gör dottern sjuk i ”Münchhausen by proxy” (här är titeln i sig en diagnos), hon injicerar sin avföring i henne. Just det, mamman i ”Rosa bebis” kommer att överge barnet på BB och inför sin sedan graviditetens fjärde månad bortresta man inte låtsas om att hon varit gravid.

Mycket i de till noveller förklädda drastiska anekdoterna saknar psykologisk täckning. I litteraturen är det så enkelt att få vad som helst att hända – det är bara att skriva det! Jag tycker att hon skulle vinna på att vara mer varsam.

Men visst, säkert kan man också läsa novellerna som litterära ­hyperboler, medvetna överdrifter för att spetsa till och tydliggöra känslor och sinnestillstånd. Och Castillon kan också vara både poetisk och gripande. I ”Tillgivna kramar” finner den ansiktslyfta, åldrande dottern aldrig någon tid att hälsa på sin gamla mamma, som tillbringar all sin tid på ett ålderdomshem med att längta ­efter dottern. Till slut reser dottern ändå till mamman – till hennes begravning.

Hennes detaljiakttagelser är ofta träffande, som detta att hänga upp sig på datum: I ”De drack champagne på restaurang” oroar sig en dotter som är svartsjuk på sin man men tycker sig ha en fin och nära relation till sin mor, för att hennes make återigen ska glömma bort deras bröllopsdag: ”men mamma säger åt mig att sluta med det där, att det är utmärkande för folk som inget gör att hänga upp sig på datum, idiotiskt nog.” Litterärt sett helt i onödan enligt min mening avslutas dock novellen med att dottern kommer på sin mamma och make på bar gärning i en avancerad sexakt.

”Insekt” är ett smart utgivningsprojekt av det nystartade för­laget Sekwa, som ska satsa på ung fransk kvinnlig litteratur. Boken torde kunna tala till åtminstone den hälft av populationen som någonsin har ingått i en mor-dotter-relation. Vi andra har nog ändå mer glädje av Esterházys ”En kvinna”.