En vanlig missuppfattning om detektivromaner är att läsarens enda intresse skulle vara att få veta vem som är mördaren. Om jag rannsakar min egen läsning av deckare ser jag att upplösningen ofta fyller mig med ett slags tomhet. Jaha, var det inte mer än så. Problemet förstärks när läsningen varit uppslukande och intensiv.

Stilen är a och o också för en skicklig kriminalförfattare, och börjar den slira tappar man snart intresset. Men om det just är stilen som skapat den intensiva upplevelsen riskerar besvikelsen över en prydlig upplösning att verkligen irritera. Är det inte ett formidabelt slöseri med litteraturens resurser?

Många av de stora deckarförfattarna har ju lärt sig detta, och låter sina berättelser förbli åtminstone lite öppna och oavslutade. I Sverige hör Håkan Nesser till dessa, och hans nya roman Maskarna på Carmine Street utgör inget undantag. Det första som slår en är just stilen. Redan efter ett par sidor har författaren inte bara etablerat intrigens nav – ett par flyttar till New York från Europa efter att deras fyraåriga dotter varit spårlöst försvunnen i ett och ett halvt år – utan också en berättarröst (faderns) som med sin kombination av saklighet och hudlös uppgivenhet vägrar släppa taget om läsaren. Miljöer, människor och minnen skrivs fram med en precision som är imponerande men framför allt omedelbart drabbande.

Paret slår sig ner på Carmine Street i Greenwich Village. Han är framgångsrik författare och hon är hyllad bildkonstnär. Kanske kan flytten få dem att hitta vägar att hantera dotterns försvinnande. Men deras främlingskap fördjupas istället.

Han har motvilligt börjat inse att dottern förmodligen är död. Hon uppträder alltmer (skenbart?) irrationellt, tycker sig uppfatta varsel eller dunkla meddelanden med hoppfulla innebörder. Han ser henne av en slump på platser i staden som hon sedan förnekar att hon besökt. Hon besöker bland annat ett medium. Mannen drabbas av tvivel och låter en pensionerad privatdetektiv börja skugga henne. Tills hon en dag också är försvunnen.

Ja, på ytan har vi att göra med en ganska konventionell detektivberättelse. Men Nesser gräver djupare och laddar den med så många oväntade infallsvinklar att man som läsare hela tiden tvingas vara på helspänn, både intellektuellt och emotionellt.

Dubbelgångarmotivet spelar en framträdande, effektiv och kuslig roll. Tankarna leds till Poe, som explicit åberopas, men också till Hitchcocks ”Vertigo” och Freuds idéer om ”das Unheimliche”, tillståndet då det familjära och välkända plötsligt framträder som främmande.

Med detta motiv suddar Nesser långsamt och metodiskt ut gränserna mellan detektivarbetet och sorgearbetet. Upplösningen ger oss förvisso svaren på de givna frågorna i en kriminalroman, men demonstrerar också att det finns frågor kvar och att en del av dessa kanske aldrig får några svar. ”Maskarna på Carmine Street” är tveklöst en av Nessers allra bästa romaner hittills.