Heléne Lööw är utan tvekan vår främsta kännare av den svenska nazismen och nationella extremismen. I årtionden har hon grävt i denna deprimerande del av vår samtidshistoria. Hennes forskning är alltid gedigen och fast förankrad i källmaterialet, sällan spekulativ. Denna nya bok skiljer sig inte från hennes tidigare, mer än att hon nu tagit ett mera sammanfattande grepp, dock utan att göra avkall på detaljrikedomen.
Den övergripande ansatsen gör att Lööw i denna bok kan dra linjerna från mellankrigstidens entusiastiska nazistiska rörelser, över den första efterkrigstidens överlevare till den nya undergroundnazism som tar sin början under slutet av förra seklet.
Mellankrigstiden är i europeisk politik speciell på flera sätt. Dels föder första världskrigets lidanden en djup pessimism om hela den europeiska civilisationens värden. Den nya generation som växer i dess skugga ser sig som förlorad och rotlös. Dels skapar denna kaotiska period, med våldsam inflation och häftiga lågkonjunkturer, en dröm om revansch hos stora grupper av de europeiska folken. Inte minst tydlig är denna revanschism i Tyskland, som kommer att drabbas hårt av både ekonomiska motgångar och en överdrivet hård fredstraktat.

Ur dessa svårigheter växer en önskan om att kunna återvända till förkrigstidens trygga nationella idyll och ett motstånd mot alla de modernismens krafter som inte kan förenas med nostalgins utopi. Nazismen och fascismen blir de mest radikala svaren på denna längtan efter en förlorad värld. Och deras genomslagskraft kan bara förstås mot denna bakgrund.
Den svenska nazismen skiljer sig inte mycket från den tyska eller den kontinentala i övrigt. Dess stomme är en fanatisk rasideologi, kampen mot en förment judisk världskonspiration, en avsky för den förvekligande och pratiga demokratin i kombination med en uttalad beundran för våld och handlingskraft. När det gäller själva idéinnehållet är nazismen överallt sig lik. Den särprägel man här och där kan ana har, om jag förstår Lööw rätt, mera med taktiska manövrer att göra. I och med att de svenska nazistiska rörelserna aldrig lyckas erövra en betydande politiska position hamnar den i ett dilemma av ungefär samma typ som den kommunistiska rörelsen. Den faller offer för inre splittring och ändlösa fraktionsstrider. Den utvecklar ett förlamande beroende av den tyska nationalsocialismen, som i kraft av sina framgångar blir förebildlig.
Men förebilden får efterhand en problematisk karaktär. I takt med att den tyska politiken blir aggressivare ställer den sina svenska fränder inför handlingar och utspel som är svåra att försvara. Det börjar med Kristallnatten och blir sedan bara värre. Molotov-Ribbentroppakten är svår att förklara också inom de egna leden. Hur kan den värste fienden över en natt förvandlas till en allierad?
Krisen kulminerar med överfallen på Norge och Danmark. En mycket central doktrin i nazismens politiska program var den starka nationalismen och i synnerhet den germanska nationalismen. Med den militära ockupationen av våra broderländer kränks den nationella idén och det var, lindrigt sagt, inte bra.

Den smakstart för en nationell socialism som tycktes erbjuda sig i inledningen av mellankrigstiden förbyts till en golgatavandring. Rörelsen tvingas försvara politiska händelser utan att ha blivit rådfrågad. Dessa händelser och speciellt ockupationen av våra grannländer skapar inom svensk nationalsocialism ett behov av att distansera sig från Tyskland och dess politik. Det sker med all möjlig försiktighet och alla tänkbara taktiska reservationer, men leder likväl till något som liknar en galopperande splittring. Trots att ambitiösa försök till enande ständigt görs, misslyckas de lika ofta och den svenska nazismens öde blir att vara sin egen farligaste motståndare.

I likhet med alla politiska sekter blir den svenska nazismen också fångad mellan sina storslagna pretentioner och sina lika begränsade resurser. Den kämpar oavbrutet mot bristen på pengar och även om den nog får ett visst stöd från Tyskland (källmaterialet är oklart på denna punkt), är det stödet bara en rännil när det hade krävts en flod. Det polariserade politiska klimatet i slutet av mellankrigstiden lättar något med Tysklands inledande krigsframgångar.
Efterhand går emellertid kriget allt sämre. Efter anfallet i öster förlorar Tyskland initiativet och den svenska nazismen tappar modet. Lojaliteten med Tyskland ersätts allt tydligare med lojaliteten med den ”stora idén”. Det löser emellertid inte problemet eftersom de politiska motståndarna med kraft ständigt pekar på sammanhanget mellan nazismens idé och världskriget.

Krigsslutet blir för de flesta nazistiska rörelserna ett sammanbrott. En del rörelser, som Lindholmarna, slår igen butiken och flyr in i anonymiteten. Endast de mest hårdhudade anhängarna står fast och överlever i ett slags politisk bunker. Ensamma och isolerade söker de efter vägar att ge uttryck för sin extrema rasideologi som blir deras enda hållpunkt i en av demokratin försumpad värld. Det är ingen avundsvärld position, men genom att hålla fast vid sina idéer även i motgången lyckas de bli en brygga till en ny generation – en generation som glömt eller aldrig upplevt krigets helvete och som dras till rasism och främlingsskräck genom den ökande invandringen under 70- och 80-talen.

Heléne Lööws bok är central för var och en som vill förstå nazismens, rasismens och antisemitismens historia i vårt land. Inte minst för att förstå dess överlevnad och förnyade kraft i vår egen tid. Den är som sagt i huvudsak ett empiriskt arbete, men i sitt slutord blir författaren mer analytisk och söker karaktärisera nazismen och fascismen i dess olika skepnader. Hon kommer här inte bara in på rasideologin och den besinningslösa antisemitismen, utan även på antibolsjevismen och antimodernismen som alla bottnar i den nazistiska ideologin.
Om jag skulle uttrycka någon kritisk synpunkt på detta enastående arbete skulle det vara att läsaren kanske önskat sig mera av den analys som Lööw blott antyder i sitt slutord. Nationalsocialismen var ju nämligen inte bara rasistisk, antisemitisk och nationell. Den var ju märkligt nog också socialistisk och antiborgerlig. I diskussionen av rörelsens karaktär har jag ofta tyckt att denna sida hos rörelsen kommit i skymundan. Jag har en känsla av det i detta förhållande döljer sig en del intressanta aspekter och obehagligheter om vår tids ideologiska grundproblem.

När det gäller nazismens förhållande till moderniteten ger Lööw i mina ögon en förenklad bild då hon enbart ser den som en antimodernistisk reaktion. Nazismen var på ett märkligt sätt på en och samma gång modernistisk och djupt traditionalistisk. Den var motorvägar, Volkswagen, och industrialism i allmänhet, samtidigt som den hyllade ”blut und boden”, kvinnan som husmor och maka och en folkloristisk kroppskultur. Den är förvisso en reaktion på moderniseringen, men inte alltigenom antimodernistisk.