I början av sin nya bok Mödrar och söner nämner Theodor Kallifatides att han tidigare skrivit en bok om sin far. När faderns grav sedan öppnades på grund av platsbristen på kyrkogården, skrev Kallifatides ännu en bok om honom. Pappan har dock varit närvarande i flera av hans böcker, inte minst trilogin från Grekland. Hans mamma har också funnits där men inte lika tydligt som fadern. Själv skriver Kallifatides att han inte kunde skriva om sina föräldrar förrän de var döda. Fast ju äldre han själv blir, desto mer påtaglig blir risken att hans mor överlever honom. Så drastiskt framställer han själv saken. Han tillägger också att han kanske inte kunde skrivit om sin mor, om hon redan varit död.

Ur denna motsägelsefullhet växer boken fram. Kallifatides går rakt in i konflikten, som vanligt med djup mänsklig insikt, med underbar humor och en existentiell tyngd formulerad med utsökt lätthet.

Den yttre ramen markeras av en vecka i Aten 2006. Theodor Kallifatides har hunnit fylla 68 år, hans mor är 92. Han har med sig en prydlig handskrift som hans far lämnat efter sig om sitt liv. Kallifatides läser dokumentet, träffar gamla vänner, frågar sin mor om oklara punkter och lyssnar på hennes berättelser. Och han låter tanken vandra, fritt men också med den snillrika förmåga att drastiskt fokusera på det väsentliga som är omisskännlig för hans skrivande.

Trots att mamman skall vara huvudperson i romanen är det faderns berättelse som är navet. Kallifatides far kom från Trabzon, en gammal grekisk koloni vid Svarta havets sydöstra del. Han fördrevs under turkifieringen och hamnade i Konstantinopel. Under första världskriget tjänstgjorde han i turkiska armén och fick flera tapperhetsmedaljer. De betydde ingenting när kriget var slut. Tillsammans med tio­tusentals andra greker tvingades han fly till Grekland.

Kallifatides far var gift två gånger. Hans första fru dog tidigt. Efter några år gifte den unge änklingen om sig med 14-åriga Antonia. Fast han trodde hon var 18; Theodor Kallifatides mor bedyrar dock att hon var giftasmogen och att äktenskapet var lyckligt, om än mer baserat på vänskap och en framväxande ömsesidig förståelse än på glödande passion.

Så hakar historierna i varand­ra. Kallifatides gör paus i läsningen, modern fyller på med sin berättelse. Och tankarna fortsätter vandra: från dåtid till nutid, från föräldrarna till Kallifatides själv, från Grekland till Sverige och ­tillbaka. Ofta med metalitterär knorr; när Kallifatides blir utskälld av en grekisk dam för att förråda Grekland med sina böcker, vilka det för övrigt aldrig skulle falla henne in att läsa, växer den roande anekdoten till en diskussion om författarens påtvinga­de trolöshet, att ordens konst alltid innebär att han som författare förråder någon. Och nu förråder han kanske sin mor.

Theodor Kallifatides brottas hela tiden med sina skuldkänslor. Han lämnade Grekland, hans syskon fick ta hand om föräldrarna. Han känner villrådighet och skriver om sitt janusansikte: ”Jag är helt enkelt inte tillräckligt mycket grek längre samtidigt som jag inte har inte blivit tillräckligt svensk.” Två ansikten, men bara ett huvud, och ”det där huvudet börjar kännas tungt”. Men ingen klandrar honom, bortsett från en del moderliga kommentarer om att hon gärna skulle träffa hans fru och sina barnbarn en gång till innan hon dör.

”Mödrar och söner” är en utsökt bok. Theodor Kallifatides skriver djupt gripande om sina föräldrar. Även om faderns berättelse är navet i romanen, framträder modern i tydlig dager, i all sin självutgivande kärlek och sina omsorger. Theodor Kallifatides ser också en punkt som förenar honom med sin mor. Hon lever i det förflutna. Där fadern var inriktad på framtiden, är hon inriktad på allt som varit, precis som sonen. Det förstärker också det melankoliska och meditativa draget i hans prosa. Där finns ringa framstegstro, ingen naiv optimism utan mer av stoisk insikt och luttrad erfarenhet.

Därför kan han också så skamlöst hejda sig i berättelsen; den behöver inte ha något annat mål än att vila i den insikt som ges i stunden. Där blir anteckningen om Harry Scheins döende, utan namns nämnande, ett mål i sig men också en kontrapunkt till mötet med två gamla kumpaner från ungdomen. De tre möts med svordomar, ingen tid att slösa bort på trams som kramar. Sådana inslag betyder föga för berättelsens gång, men de spelar en avgörande roll för bilden av Theodor Kallifatides, för den subjektivitet som växer fram genom texten.

Fast någon gång blir distraktionen disträ, som när Baudelaire tillskrivs passagen ”Det regnar i staden som det regnar i mitt hjärta”. Paul Verlaine blir dessutom felciterad.

Men det understryker också den nyckfullhet som annars avsätter så fina resultat i romanen. Theodor Kallifatides skriver inte endast sina föräldrars historia, han ger också ett bidrag till diskussionen om exilerfarenheten. Och äntligen, i sin trettioåttonde bok, närmar han sig en försoning. Att ständigt fråga hur livet skulle ha blivit om han inte lämnat sitt hemland, innebär trolöshet mot det liv han levt och de människor som format det: ”Mitt liv var som det var”, skriver han i kursiv.

Så enkelt och så svårt är det. Theodor Kallifatides söker sig fram genom skilda hållningar, men han landar i en filosofiskt genomlyst men också praktisk visdom. Så skapar hans böcker en inre kontinuitet präglad av kärlek, visdom, språklig skönhet, spekulativ infallsrikedom och såväl drastisk som inkännande humor.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar