Den tyske sociologen och historikern Karl Schlögel har i ett par inflytelserika böcker (huvudsakligen i den spännande studien ”Im Raume lesen wir die Zeit”) uppmärksammat den geografiska ortens betydelse för historiska processer. Få faktiska platser i nutidshistorien illustrerar väl den föreställningen tydligare än Berlinmuren. En oundviklig symbol för det kalla krigets tudelade värld, visst, men också ett konkret bygge med allt vad det inneburit av rå arbetskraft, logistiska problem och politiska och ekonomiska kalkyler. Berlinmuren blev drygt 28 år gammal, och var förmodligen den första i världshistorien som byggdes i syftet att spärra in den egna befolkningen. Murbygget förstärktes efterhand, och småningom kom den rentav att bestå av dubbla murar med en upp till hundra meter bred ”dödsremsa” mellan sig. Muren var 3.60 meter hög, 155 kilometer lång, borrade sig 2.10 meter ned i jorden, flankerades av 300 vakttorn, 50 bunkrar, diverse hinder, spärrdiken och gränsstaket. Den tog livet av 239 människor och skulle år 2000 ha ersatts med en så kallad ”high-tech-mur” med elektroniska sensorer om den inte fallit den 9 november 1989.

Någon som förutom alla drabbade Berlinbor ännu har den 13 augusti 1961 i levande minne är den engelske historikern Frederick Taylor. I sin nu på svenska utkomna bok Berlinmuren beskriver han inledningsvis och med oförställd inlevelse om hur han som 13-åring slog på tv:n och såg "fladdrande svartvita bilder av en stad med arga människor och beväpnade människor och taggtråd”, samtidigt som hans svårt sjuke far, krigsveteran och germanofil, låg och dog på ovanvåningen. Den dag då muren uppfördes, berättar han, innebar att en del av hans liv upphörde och att en annan del började, ”precis som för så många miljoner andra människor”. Och en ansenlig bit av denna andra del har Taylor så ägnat åt studier och forskning i den stad som stått som själva symbolen för avsked och separation.

”Berlinmuren” är en källkritisk och detaljerad biografi över ett förhatligt byggnadsverk och emblem. Under fem huvudrubriker (Sand, Blod, Taggtråd, Betong, Pengar), namngivna efter de element med vars hjälp muren uppstod, berättar Taylor historien om ett monument som utan förvarning upprestes en ovanligt kall augustinatt 1961, och som lika abrupt mötte sin undergång en novembernatt 28 år senare. Taylors berättarstil – boken har snarare prägeln av en personlig berättelse än av en akademisk produkt – är både yvig och har en fäbless för sensationell statistik och siffror (År 1950 sökte sig 197 788 östtyskar till väst; till den initiala fasen av muroperationen behövdes 18 200 betongstolpar och 150 ton taggtråd), men är en i högsta grad fascinerande skildring av en värld som under några decennier höll på att alldeles gå sönder av misstänksamhet, maktlystnad, hot och hat. Taylor har samlat in en ansenlig mängd fakta, satt in dem i sitt dramatiska sammanhang och kryddat framställningen med anekdoter och vittnesskildringar, med beskrivningar av lyckade och misslyckade flyktförsök, med levnadsöden och spektakulära händelser i murens skugga.

Startsträckan fram till själva muren är dock lång (närmare 200 sidor), främst beroende på att han vinnlagt sig om att så grundligt som möjligt teckna en bild av de storpolitiska förvecklingarna som föregick bygget – från krigsslutet via blockaden och Marshallhjälpen till grundandet av DDR 1949 och det ständiga kärnvapenhotet fram till murens fall. Till denna initierade översikt hör också närporträtten av de dominerande aktörerna, i synnerhet DDR:s despotiske ledare Walter Ulbricht, murens egentlige skapare och sedermera partichef Erich Honecker, den ökände Stasi-chefen Erich Mielke, och förstås Nikita Chrusjtjov, Willy Brandt och John F Kennedy. Taylor, som aldrig försöker dölja sitt syfte med boken – att exponera de moraliskt korrupta hjärnorna bakom murens "öppna, stinkande sår” – förlorar sig emellanåt och närmast följdriktigt i demoniseringar av den svurna fienden, och ger gärna eftertryck åt mindre smickrande särdrag (såsom Ulbrichts "gälla, skrikiga röst” eller Egon Krentz "hästansikte”). Men man förlåter honom gärna dessa i vetenskapliga sammanhang föga korrekta metoder, särskilt med hänsyn till bokens mest spännande – och skrämmande – stycken: de minutiösa återgivningarna av hur de östtyska potentaterna liksom i panik och med Moskvas goda minne på kort tid svarar på östtyskarnas massflykt västerut med en sällan skådad effektivitet och målmedvetenhet vad gäller planeringen och utförandet av en så bisarr, perverterad, ondskefull, ja praktiskt taget ogenomförbar idé som en fängelsemur runt en hel stad. En mur vid vilken de östtyska soldaterna ännu bara dagar innan den föll hade order om att skjuta för att döda vid minsta lilla tecken på flyktförsök. Så ser det sanna ansiktet ut hos den som för att hävda sin egen världsbild är beredd att rentav förstöra själva grundvalen för allt civiliserat liv.

Liksom alla murar hade också Berlinmuren sina sprickor (om än varken särskilt många eller stora), och vill man få en liten inblick i vad som föregick den ”antifascistiska skyddsvallen” i DDR kan man läsa Werner Bräunigs roman Rummelplatz, färdigskriven 1965 och efter drygt 40 år nu något av årets litterära sensation i Tyskland. Bräunig (1934-1976) hörde till de mer lovande östtyska författarna, initialt också i de hårdföra myndigheternas ögon. Men när ett korrektur av den väldiga romanen (då med det allt annat än hymlande arbetsnamnet ”Der eiserne Vorhang”; Järnridån) togs upp för diskussion på kommunistpartiets elfte plenum, blev den så häftigt angripen att den i praktiken förbjöds. Det blev ett hårt slag för Bräunig, som svårt alkoholiserad och halvt glömd dog drygt tio år senare. En som var närvarande vid det beryktade partimötet, och som livligt men förgäves försvarade romanen, var författaren Christa Wolf. I ett förord till den nu äntligen utkomna romanen skriver hon om det inflytande Bräunig hade på sina samtida författarkollegor; hur han bättre än någon annan lyckades fånga tidens atmosfär med sin verklighetsmättade prosa.

”Rummelplatz” – en 700-sidig tegelsten, tänkt som det första av två band under programförklaringen ”tysk tematik 1949-1959” – utspelar sig mellan åren 1949-1953, från grundandet av DDR-staten till arbetarupproret i Berlin. Men trots tiden som gått kan den inte reduceras till en historisk relikt eller dokument, utan är i högsta grad en litterär gestaltning i egen rätt, i stilistisk och formmässig mening snarare besläktad med en Balzac eller Zola än med en Hermann Kant eller Volker Braun. Romanen är en i såväl ämnesmässig som litterär mening omtumlande läsupplevelse, och kan liknas vid en enorm fresk över DDR:s tillblivelse, och täcker i sin rika person- och miljögestaltning hela den östtyska gråskalan, från järngrått till becksvart.

I centrum står en handfull gestalter vars historia och vidare öden spränger ut över hela Tyskland, men med den gigantiska uranbrytningsanläggning i sydösttyska Erzgebirge där de arbetar (och där författaren själv en kort tid var verksam), och som var en viktig komponent i den sovjetiska atomindustrin, i brännpunkten. Bräunig såg detta enorma bolag, Wismut-AG, befolkat av hundratusentals anställda –hemvändande soldater från kriget och lycksökare, idealister och skeptiker, filosofer och råskinn – som en gestaltningsbar och allegorisk stat i den nya staten, där man på olika sätt försökte skapa sig en egen värld i spillrorna av det krigshärjade landet. Ur detta tröstlösa landskap av baracker, lervälling, gruvgångar, slagsmål, fyllor och kompakt mörker stiger verkliga människor med drömmar och idéer, sorger och förbannelser fram, och deras förhållande till sig själva, varandra och till den nya staten skildras med en djupgående psykologi som står i paritet med Bräunigs konstnärliga lösen: ”Skrivandet är ett gruvarbete”.

Men vad brydde sig Ulbricht och Honecker om det? Deras uppgift var inte att gräva, utan att skrapa av och att med svepande anklagelser om ”anti-sovjetiska tendenser” och ”falska ideologiska positioner” beröva en konstnär som valt att genomdriva sitt verk bortom alla politiska diktat alla möjligheter till att uttrycka sig. Det kostade Werner Bräunig – och många andra – inte bara en värdig framgång, utan i slutändan också själva livet.