Det går ett känslomässigt och motiviskt stråk besläktat med Ingmar Bergmans filmer från Fårö i en till det yttre och även till omfånget till synes anspråkslös debutdiktsamling av Mia Ajvide, född 1950, och som alltså därför är en förhållandevis sen debut, men den har en täthet och en stämningsmässig laddning som gör att man förstår att man inte har med någon ängslig amatöristisk duvunge att göra utan en poet som vet hur hon ska ge märg och kraft åt en text.

Man kan ha invändningar mot rytmisering och en del märkliga radbrytningar, men vad gäller intensiteten blir man nöjd. Det är spännande mest hela tiden.

Diktsamlingen heter Om en flicka vill försvinna och utspelas mellan himmel och hav. Här gäller det sannerligen himmel och hav, enslighet och minnen, drömmar och inriktning på en stegrad närvarokänsla. Mycket tycks gå ut på att verkligen känna att livet pågår just nu – och sedan kanske aldrig mera.

I ”Martin Bircks ungdom” låter Hjalmar Söderberg en av sina ­gestalter, doktor Markel, säga att Gud är den känsla som två älskande kan erfara då de ligger i samma säng. Något snarlikt, men mindre cyniskt erotiserat, mera som en ömt allomfattande känsla, uttrycker Mia Ajvide i en av sina dikter:

Jag förde samman våra huvuden,

och ljuset flöt mellan oss.

Jag kallar det Gud.

Det anslöt din hjärna till min.

Mia Ajvides dikter gestaltar en tillvaro där ett du och ett jag har tid för varandra och lever nära varandra, visserligen utsatta i sin enslighet, men desto mera uppmärksamma på vilka känslomässiga processer som pågår. Det är inte alltid de man skulle önska sig, och förutom himlen och havet är det just denna emotionella utsatthet som gör att man kan ­associera till Bergman.

Dikterna är koncisa, ibland karga, nästan som raukar, ned­slipade av känslor, aldrig insmickrande eller sentimentala. De bara står där. Det är en fin och diskret debut.

Tommy Olofsson

litteratur@svd.se

Fler artiklar