I den 67-årige franske författaren Jean Marie Gustave Le Clézios senare romanproduktion har såväl de självbiografiska inslagen som de historiska referenserna fått allt större betydelse. Samtidigt har minnet – både det individuel­la och det kollektiva – intagit en nyckelroll för romangestalterna. Vad betyder egentligen minnet för en människa? ”Njutning och plåga på samma gång, ett stoff som lever sitt eget liv, som vidgas och krymper och inte låter sig styras”, skriver Le Clézio i romanen ”Révolutions” (2003), som nu föreligger på svenska under den suggestiva titeln Allt är vind.

För romanens huvudperson Jean Marro, en ung man vars livshistoria och sökande efter de egna rötterna påminner om författaren själv, ter minnet sig som en sammansvetsning av fröjd och smärta. I 1960-talets hemstad Nice söker Jean Marro alltmer sin blinda faster Catherines sällskap för att få höra hennes fascinerande, fantasieggande berättelser om barndoms- och uppväxtåren på Mauritius – den sagolika ö som, här liksom i flera av Le Clézios tidigare romaner, framstår som en symbol för det förlorade paradiset.

Ur detta paradis blev faster Cathe­rine och hennes familj en gång i tiden brutalt och oåterkalleligt förvisade. För Catherine är då­tidens traumatiska förvisning fortfarande ett oläkt själsligt sår, medan den hos Jean vållar ett smärtsamt existentiellt tomrum och en obotlig längtan efter den i hans ögon mytiskt skimrande plats där familjen har sina rötter.

Allt eftersom Catherines historier om familjens okända förflutna rotar sig i Jeans hjärta, fylls luckorna i hans minne. Den blinda fastern hämtar ur sitt vidöppna, bottenlösa minne historier om Mauritius gjorda av ”evighetens stoff”, och på det viset uppfyller hon nuet med det förlorade paradisets ljud, dofter och färger: ”Med slutna ögon återfann hon förnimmelser från sin barndom. Hon talade långsamt, som för sig själv, med en ljus stämma som förvånade Jean, det var som om det i denna förfallna lägenhet, långt borta från allt, mitt i den ondskefulla, likgiltiga staden, steg ett friskt moln ur djupet av hennes slitna, skrynkliga skal, den åldriga kvinnokroppen, en formbar, osynlig och munter ånga.”

Minnets förlängningar sträcker sig långt tillbaka i tiden, till förfadern Jean Eudes från Bre­tagne, han som deltog i den franska revolutionen och sedan gav sig av till ”världens ände” med den kvinna han älskade. Hans medryckande berättelse löper parallellt med Jean Marros, samtidigt som nya berättelsetrådar spinns på slavhandeln och slavupproret på Mauritius år 1822.

Krig och våld utgör ett genom­gående inslag i det förflutnas slingriga berättelser, men de gör intrång även i Jeans verklighet. Vid denna tidpunkt är Nice, i likhet med övriga södra Frankrike, en stad där rasismen gör ”luften tung”, och Algerietkriget med sina våldsyttringar lämnar avtryck på Jeans generation. Genom att skriva om Algerietkriget (som för övrigt lämnat förvånansvärt få spår i fransk litteratur) sätter här Le Clézio fingret på en öm punkt i Frankrikes moderna historia.

I sökandet efter en mening med livet beger Jean sig först till London, där han fullföljer sin ­läkarutbildning och får ”vidröra rötterna till flera olika världar”. Därefter vistas han någon tid i Mexiko, där han, några dagar före OS i Mexiko City 1968, blir vittne till massakern under student­revolten på Tlatelolco-torget.

Mitt i detta förtätade mörker som tycks lägga sig över verkligheten genljuder dock ord från svunna tider, ord från Parmenides, Hera­kleitos och andra för­sokratiska filosofer vars visdom uppfyller Jean. I hans medvetande ekar i synnerhet Parmenides dikter, däribland ”Allting är samtidigt fyllt av ljus och becksvart mörker”. Och ljuset – liksom befrielsen från det inre tomrummet – kommer Jean så småningom att upptäcka i den sanna kärleken.

Till skillnad från Le Clézios tidigare romaner har ”Allt är vind” en påtaglig filosofisk prägel. Boken genomsyras av försokratiska filosofers reflexioner kring varat och människans existens i tiden. Med eftertänksamhet och smärtsam insikt skriver Le Clézio om människans relation till tiden och hennes bräckliga villkor här på jorden. I detta sammanhang blir minnet och berättandet en, om än bara tillfällig, tillflykt undan förgängligheten – det är männi­skans möjlighet att skapa ett eget ”evighetens stoff” under sin jordiska tillvaro.

Utan tvekan är ”Allt är vind” något av det mest lysande i Le Clézios författarskap – egentligen kan endast ordet mästerverk göra den rättvisa.

Det sägs att skönlitteratur helst ska läsas på originalspråk, men Ulla Bruncronas ypperliga översättning av ”Allt är vind” bjuder på en lika njutbar läsning som originaltexten. Med stor omsorg utformar hon den vackra svenska språkdräkten och komponerar ordens musik. Ulla Bruncrona behärskar till fullo översättningskonstens svåra balansgång mellan lojaliteten mot originaltexten å ena sidan, och den ansvarsfulla frihet med vilken översättaren skapar den nya texten å den and­ra. Jag gläder mig å läsarnas vägnar.