Det ser riktigt illa ut för kvällstidningsjournalisten och romanhjältinnan Annika Bengtzon i den nya romanen Livstid av Liza Marklund. Förra gången vi fick stifta bekantskap med henne, för drygt ett år sedan i ”Nobels testamente”, slutade det med att någon utsatte Annika och hennes familj, minus den vänsterprasslande maken Thomas, för mordbrand. Hur gick det då? Moder och barn klarar sig med nöd och näppe ur eldslågorna, men i övrigt råder mörker, kompakt mörker.

Maken vill ha skilsmässa och ensam vårdnad om barnen. Han tycks ett tag, liksom polisen, tro att det är hon själv som satt eld på den nya lyxkåken i Djursholm. Relationen med bästa (enda?) väninnan Anne havererar när Annika och barnen nekas husrum hos henne direkt efter eldsvådan. Orsak? Anne har äntligen och just denna ödesdigra kväll lyckats ragga upp en föregivet vettig karl.

Lösningen på alla privata kriser heter som så många gånger förr: jobbet. Denna gång handlar det dessutom om att bevaka utredningen av mordet på en av landets mest populära, respekterade och medialt exponerade poliser. Polisens hustru misstänks tidigt för mordet, och kanske också för att ha något att göra med den fyraåri­ga sonens försvinnande. Är även han mördad?

Varken medierna eller rättsväsendet kan motstå hypotesen om den galna modern som dubbelmördare och all kraft sätts in på att snabbt leda detta i bevis. Vilket alla köper, alla utom Annika Bengtzon.

Tyvärr saknar Marklunds nya roman det som brukar göra hennes storys underhållande och engagerande (om än snabbt glömda). Varken kriminalintrigen eller skildringen av huvudpersonens trassliga (för att uttrycka det milt) privatliv övertygar. Mordgåtan känns sökt och hafsigt tillkommen. Skildringen av Annikas själsliga inferno övertygar heller inte. Trots mordbrand, besök av torpeder och andra spektakulära inslag bränner det aldrig till på riktigt.

Annikas problem ges inga psykologiskt trovärdiga eller på annat sätt fördjupade beskrivningar utan känns mest som desperata konstruktioner. Det saknas liv i gestalterna, och särskilt gäller detta bifigurer som maken och bästa väninnan. Här kan man verkligen tala om pappfigurer.

Skärpan i samhällsskildringen och samtidsanalysen vacklar också betydligt. På sina ställen förfaller Marklund rentav till värsta sorten av populistiskt effektsökeri. Skildringen av hur en fackförening agerar gentemot arbetsgivare och medlemmar på en arbetsplats är väl tänkt som ett underhållande lustmord, men den är så bemängd med reaktionära schabloner och grova generaliseringar att den efterlämnar en allt annat än lustig bismak.