Från det palestinska områdets inofficiella huvudstad Ramallah har det utgått två skildringar på svenska den gångna hösten som beskriver livet under israelisk ockupation. Båda är författade av kvinnor. I somras fick den judiska journalisten Amira Hass det första Anna Lind-stipendiet. Hass har varit bosatt både på Västbanken och i Gaza för att beskriva situationen på ockuperat område för den liberala israeliska dagstidningen Ha"aretz. Hennes bok heter "Rapport från Ramallah".
Den andra boken, Sharon och min svärmor, med underrubriken Dagbok från Ramallah, är skriven av den palestinska arkitekten Suad Amiry. Av en DN-intervju (11/9) med Amira Hass att döma är båda rörande eniga om att Israels ockupation är en katastrof, men med nödvändighet skiljer sig deras perspektiv åt.

Medan Amira Hass ser skapandet av staten Israel som en "historisk konsekvens av Förintelsen", samtidigt som hon skäms över den
riktning ockupationen tagit, anser inte Suad Amiry att en samexistens med israelerna är möjlig inom överskådlig tid, om hon alls erkänner deras närvaro i området, inte minst för att ockupanterna med sina bosättningar, vägspärrar, höga murar (som snarare skiljer palestinier från palestinier än utgör ett skydd för israelerna, enligt Amiry) och tanks är på väg att utplåna bördiga palestinska områden som inte endast givit palestinierna försörjning utan också varit av oskattbart historiskt och kulturellt värde. Det är både en styrka och en svaghet hos Suad Amiry i "Sharon och min svärmor" att hon endast anlagt det palestinska perspektivet. Jag tycker mycket om boken som opolitisk vardagsskildring betraktad. Hon upplever in på bara skinnet hur hon som palestinier, ständigt misstänkliggjord, är kringränd av utegångsförbud, ett myller av vägspärrar med oförstående israeliska soldater som inte sällan fingrar nervöst på sina gevär, ständiga ansökningar om legitimationshandlingar, uppehålls- och resetillstånd.
Varje förflyttning mellan palestinska städer kräver tillstånd. Hon är avundsjuk på föräldrarna som växte upp under en tid då man kunde röra sig tämligen obehindrat i hela regionen.

Svagheten i hennes bok är att hon inte mer än i en bisats nämner de palestinska självmordsbombarna - även om hon fördjupar sig i de dagliga förödmjukelser och inskränkningar av rörelsefriheten som i förlängningen gör människor desperata och hatiska - varför hon inte har någon djupare förståelse för det säkerhetstänkande som troligen ligger bakom den israeliska politiken, den militära - och mycket nervösa - närvaron i all synnerhet i Ramallah, där den palestinska ledningen, med Arafat i spetsen, håller till då boken utspelar sig.

Som dokument över en orimlig tillvaro av dagliga trakasserier - som med Amira Hass ord kan beskrivas som en sorts apartheidsystem - fungerar "Sharon och min svärmor" mycket bra, inte minst då Suad Amirys överlevnadsstrategi är att med humor beskriva sin absurda tillvaro. Det är obetalbart när hon
skaffar en hund med stamtavla som visar sig ha ett Jerusalem-ID, alltså ett pass som tillåter hunden att vistas i Jerusalem - något som det kan ta en vanlig palestinier tio år att få - och bestämmer sig för att ta bilen till den heliga staden. Inför en som tur är inte helt humorbefriad soldat vid en av alla otaliga vägposteringar berättar hon att hon är hundens chaufför. Han släpper igenom henne med ett roat ansiktsuttryck.

Suad Amirys bok är både skarpögd och tragisk, rolig och gripande, men som beskrivning av den komplicerade konflikten mellan israeler och palestinier är den mest en partsinlaga och måste kanske ses som en sådan, medan jag misstänker att Amira Hass - genom sitt wallraffande på palestinsk mark - äger en större överblick över båda sidors bevekelsegrunder och predikament.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar