”Jérémie, mitt namn är en bön som beskyddar mig.” En makalös första mening i en makalös prosadikt, märkligt nog klassad som roman. Jag slår upp Bibeln, läser om profeten Jeremias kallelse, hur Herrens ord kommer till honom och bekräftar honom som utvald.

Det gäller att hålla fast vid den meningen när man under läsningen av Innan männen kastas runt av den unge Jérémie som ömsom tycker sig hoppa från ett flygplan utan fallskärm, ömsom tränger ner i jordens mage, ömsom röker på för att få svepas in i en sidensjal och somna. Han röker brass för att kunna försvinna långt bort, ”in i hjärnans vindlingar och veck.” Han röker brass för att stå ut med mammans frånvaro och saknaden efter pojken Sami som han älskar förgäves: ”han ersatte inte mamma, han skyddade mig från henne”.

”Sami, min bortflugna ängel. Sami, min kalla eld… Sami i en krutdurk när han simmar.”

Mamman är flygvärdinna, hon luktar flygplan och hon för med sig en längtan efter en himmel som ska skydda Jérémie eftersom den rymmer mamman: ”Hon befolkade själv hela himlavalvet och molnen där.”

Det finns mycket åtrå i ett flygplan, säger hon, för ”det är inte det verkliga livet och kanske är man nära något som står i samband med döden, på grund av himlen och stjärnorna, på grund av tiden som tänjs, på grund av dagen som gryr…”.

Kan det sägas vackrare? Jag är frestad att kalla rader som dessa fulländade exempel på nymfolepsi, längtan efter det oåtkomliga. Nina Bouraoui har den sällsynta gåvan att locka med sig läsaren till gränsen för det oåtkomliga, hon är gudabenådad som en gång profeten Jeremia.

Redan titeln är en fullträff. ”In­nan männen” tränger ihop en pubertetspojkes liv den sommar då han är på väg att lösgöra sig från mamman för att ta det slutgiltiga steget över tröskeln till männens värld. Han har alltid älskat män, tänker han, det har varit hans sätt att bli fri från mamman. Men det vore en banalisering att skylla hans spirande homosexualitet på en kall mamma. Det gör inte heller Nina Bouraoui. Hon är mer sofistikerad än så.

Redan i anmälan av den fransk-algeriska författarinnans roman ”Mina onda tankar” (SvD 19/12 2006) skrev jag att texten flämtar sig fram, att Bouraoui skickligt beskriver sinnenas berusning, att hon uppmärksammar att före­teelser ligger dolda under andra, att hon överlåter åt läsaren att själv bilda sig en uppfattning om det som händer. Allt detta finns med också i ”Innan männen”. Liksom träffande nybildningar som musklig, kött-och-blod-ångest, enstörig tid.

Den förra boken var på 222 sidor, ”Innan männen” är 160 sidor kortare. Nina Bouraoui har hittat sitt format. Hon har inte haft ­behov av fler sidor för att ge oss Jérémies ”uppochnervända städer” i ett enda andetag.

Maria Björkman har bidragit med en självlysande översättning.

Läs och njut!