För en tid sen fick jag en ny synvinkel på det som vi kallar för rationellt skogsbruk. Hos en vän till mig byttes fönstren ut i fastigheten där han bor. När arbetet var gjort sade en av hantverkarna att han nu kunde vara säker på att fönstren skulle vara täta de närmaste tio åren. Min vän svarade lite förvånad att de förra ju hade hållit i hundra år? Ja, replikerade hantverkaren, men på den tiden gjordes fönsterbågarna av naturvuxet trä som var hårt som järn. Dagens virke kommer ur gödslade, snabbväxande skogar och det är så poröst att livslängden blir därefter.

I sin märkliga, både polemiska, tankeväckande och litterärt högtstående essäsamling Herrarna i skogen (Albert Bonniers Förlag, 557 s) har Kerstin Ekman många exempel på liknande ekonomisk logik. Ett av de mest slående hämtas från den stora storm som gick över södra Sverige i januari 2005. Då föll 250 miljoner träd, 50 miljoner kubikmeter virke. Senast lika stora vindstyrkor hade uppmätts var 1969, men den gången fälldes bara hälften så mycket virke. Skillnaden förklaras av att sedan 1969 hade den naturligt växande lövskogen avverkats och ersatts med planterad gran. Lövskogen, som är kal på vintern och har annorlunda rötter, tål stormexponering mycket bättre än den vindfångande granen. Dessutom gallras granplantagerna, vilket skapar gator som ytterligare höjer vindhastigheterna.

Men investeringarna i den svenska skogsindustrin har gjorts med tanke på gran som råvara. Så efter stormen framträdde statliga Sveaskogs chef Fredrik Klang med en appell till skogsägarna där han med eftertryck uppmanade dem att på nytt plantera gran och gallra den som förr. ”Byt inte fot på grund av rädsla och rådvillhet”, citerar honom Ekman. Regeringen beslutade om 450 miljoner kronor i återplanteringsstöd, huvudsakligen av gran. Dessutom gavs dispens för användning av nervgifter, som på grund av sina ackumulerade effekter egentligen har förbjudits, för att förhindra insektspridning i de fallna stammarna. Det betyder mera av det giftiga kvicksilver som redan nu bland annat gör inhemsk fisk till riskabel föda. Nu gäller det bara att i rationalitetens namn hoppas att det inte skall bli storm igen.

Skogen har i tusentals år varit en oskiljaktig del av livet i Norden. Mycket länge var den något farligt och oöverskådligt, något som omslöt människornas liv och endast under segt motstånd gav dem livsutrymme men saknade ekonomiskt värde. Så småningom förändrades detta. Den österifrån kommande svedjebrukstekniken gjorde träden till gödsel och jordbruk möjligt i de magra markerna. Gruvdriften och metall­anrikningen skapade efterfrågan på props och ved. Exporten framför allt till England ökade snabbt. Samtidigt utvecklades teknologin från yxorna över bågsågarna till motoriseringen. När den systematiska avverkningen kom igång vid mitten av 1800-talet fällde en man med sin yxa 15 träd på en dag. På 1940-talet dök motorsågen upp, tjugo år senare avverkningsmaskinerna. Nu klarade mannen och hans maskin 600 träd under ett enda skift. De enorma kalhyggena, rappt omdöpta till ”föryngrings­ytor”, blev det faktum de är i dag. Männi­skan var definitivt inte längre i skogens våld. Nu gällde det omvända förhållandet.

Dessa förändringar är ämnet för Kerstin Ekmans bok. Den är skriven med stor sakkunskap och stort engagemang. Men ”Herrarna i skogen” är inte en pamflett utan mycket mer djupgående än så – reflekterande, prövande och vidsynt som essäformen kräver. Utgångspunkten är just den dubbelhet som präglat människans förhållande till skogen – känslan av å ena sidan hot och utsatthet men också möjligheter, å andra sidan närvaro av något i god mening ickemänskligt, av helighet och uppgående. Och den smala gränsen mellan nyttigt bruk för att uppehålla livet och irrationell förstörelsedrift, vare sig den uttrycks genom sjösänkningar och myrutdiktningar eller jakt på de stora rovdjuren. Ekmans perspektiv är mycket brett – man kunde tala om en skogens kulturhistoria. Hennes material sträcker sig från stora mängder skönlitteratur från antiken till svensk samtidpoesi över naturskildringens klassiker till statliga utredningar och intervjuer med gamla skogsarbetare och moderna älgjägare. I sju essäer behandlar hon löv- respektive barrskogen som biotop och historia, djuren, jaktens historia, skogens förändrade roll när samhället moderniserades, det moderna skogbruket som katastrof och olika möjligheter att förhålla sig till dagens situation. Personliga erfarenheter från ett helt liv i olika sysslor i skog och mark ger det skildrade sinnlighet och substans. Allt detta sammantaget visar hur djupt förankrad människan är i skogen, både praktiskt och mentalt, och det gör effekten av den förändring som skildras så mycket mera engagerande.

För den värld som har skapat vårt förhållande till skogen finns inte mera. Av Sveriges skogar är nuförtiden 95 procent ekonomiskog. Det innebär för det mesta granplantager och kalhyggen. Myrarna är utdikade, sjöar sänkta och älvar reglerade. De stora rovdjuren nästan utrotade. Sjöar och hav övergödda och deras innevånare fulla av anrikat gift. Dessutom är det traditionella jordbrukslandskapet med dess omväxlande biotoper ersatt av oändligt stora, industriellt drivna monokulturer utan plats för ängsblommor och småfåglar. En dramatisk minskning av biodiversiteten pågår.

Frågan är om detta är av ondo eller godo. Ekmans bok tar klart ställning för att det är en serie av katastrofer vi bevittnat. Men den är inte enögd. De moderna nordiska samhällenas välstånd har till stor del haft rovdriften på skogen som sin förutsättning. Livet är inte längre farligt på samma sätt som det var på den tiden skogen spred skräck bland sina fåtaliga inbyggare. Varghatet är visserligen groteskt i sin moderna tappning, men för inte så länge sedan kunde vargflockarna utplåna näringen för hela samebyar. Och på de små myromgivna åkerlapparna växte barkbröd och svält.

Ett viktigt ”rationellt”, det vill säga antropocentriskt, argument mot att låta moderna jord- och skogsbrukstekniker ta över helt och hållet har just med biodiversiteten att göra. Ju mer utarmad naturen blir desto sämre förmår den reagera på de förändringar som ständigt pågår, vilket i förlängningen drabbar även människan. Ett annat mindre människocentrerat argument – fastän det ju egentligen borde vara det djupast mänskliga – är moraliskt. Det innebär att man helt enkelt borde begränsa sin självpåtagna rätt att frånta andra arter deras möjligheter att överleva. Ett tredje, och det är mycket starkt närvarande i Kerstin Ekmans bok, är uppfattningen att det traditionella landskapet med sina långsamma förändringar och de spår det har satt i historien och minnet är en förutsättning för ett gott liv. De mycket snabba förändringar och den förstörelse som har skett sedan 1800-talets mitt gör oss till främlingar för vår historia, vår kultur och våra omgivningar, vilket leder till olycka och otillfredsställelse.

Detta är ett komplicerat argument, men det jag som talar i ”Herrarna i skogen” lägger tyngd bakom det. Hon är i sin nästan symbiotiska relation till naturen, byggd både på kunskaper inhämtade genom praktiska erfarenheter och omfattande läsning, och på den sinnliga tillfredsställelse som vistelsen i markerna ger, något av en idealgestalt. Detta gör den kurva boken beskriver mot en tilltagande känsla av förlust både av sinnesupplevelse och intellektuellt sammanhang så övertygande och gripande. Ekman påpekar att naturupplevelsen för en nordbo nästan alltid innehåller ett element av förlust, och det kan man hålla med om. Själv tänker jag på den sjö där jag tillbringar mina somrar. När jag var liten fanns där en myrlapp på andra stranden och redan som helt liten pojke brukade jag stå och lyssna på beckasinen som bräkte i majkvällarna. Eftersom jag inte visste vad det var fascinerade mig ljudet storligen. Numera har myren fyllts ut och där står ett par sommarstugor. Jag hör fortfarande beckasinens bräkande varje vår, men nu som en tyst saknad.

Problemet blir då de som aldrig har hört en beckasin eller lagt märke till en tibast – och de blir allt fler. Den särskilda busen i Ekmans bok är skogsbyråkraten Nils-Erik Nilsson, redaktör för ”Sveriges Nationalatlas”, som har sagt att det kanske inte spelar så stor roll att arter dör ut eftersom de som kunde titta på dem ändå föredrar att se sport på kabel-tv. I en av sina mera optimistiska stunder skriver Ekman att det trots allt är endast i demokratier som miljörörelsen kan göra sin röst hörd, och pekar på Ryssland och Kina som avskräckande exempel. Det är tyvärr inte helt säkert att detta gör saken bättre. När det gäller Ryssland mår naturen där på vissa sätt bättre än i Norden, inte på grund av någon hänsyn utan för att den socialistiska ekonomin var så ineffektiv. I det forna Östeuropa ser vi redan nu hur marknadsekonomin för med sig inte bara frihet och ökande välstånd utan även tilltagande exploatering av naturen. Och att Kina är en sådan katastrof som det är beror delvis på oss demokratiskt upplysta västerlänningar. Opinionerna som Ekman nämner tvingar visserligen politikerna att skärpa miljöbestämmelserna hos oss, men samtidigt flyttar produktionen till Kina. Och de människor som bildar dessa opinioner har i allmänhet absolut ingenting emot att köpa kinesiska produkter som tillverkats billigt utan några som helst miljöhänsyn.

Ekman sätter sin tillit till kunskapen. Hon betonar att det är den som ger en relation till naturen och föder respekt och lust att bevara. Som exempel nämner hon amatörbotanister och ornitologer, och hon riktar stark kritik mot 60-talets gröna vågen-rörelse, som hon ser som oinformerad och kvasireligiös. Men också här finns en paradox. Ingenstans är väl motståndet mot miljörörelsens krav så stort som bland landsbygdsbefolkningen och dess politiska representanter. Ute på landet finns de som motarbetar naturreservat, vill exploatera den sista urskogen och vattenkraften och utrota varg och björn. Medan den gröna rörelsen i Europa har haft framgång där urbaniseringen hunnit längst och den ursprungliga naturen är som mest satt på undantag. Det kan alltså se ut som om naturen måste förloras innan man vill försvara den.

Den starka sorg som bokens sista sidor uttrycker kan alltså verka motiverad. På dem befinner sig essäernas jag på vandring tillsammans med 1700-talsencyklopedisten Magnus Hendric Brummer, mannen bakom ”Försök til ett Swenskt Skogs- och Jagt-Lexicon”. För honom försöker hon förklara vad som hänt i hennes hemtrakter sedan hans levnad. Men promenaden kan inte utsträckas alltför långt eftersom där skulle möta ett vidsträckt kalhygge, en katastrof alltför stor för det språk Brummer kunde tänkas förstå. Samtidigt knyter vandringen an till bokens inledning. Som så många andra författare har Ekman inlett genom att hänvisa till inledningen i Dantes ”Den gudomliga komedin”, världens kanske äldsta skildring av den skräck som kan gripa en vilsegången skogsvandrare. Men Dantes pilgrim kommer till slut till rätta. Värre går det för Herr Olof i den gamla folkvisa som fungerar som ett slags motto för hela Kerstin Ekmans essäsamling. Han rider in i skogen, råkar in i älvornas dans och får ett dödligt märke. Väl hemkommen är han oförmögen att berätta vad som hänt honom. Han kan bara lägga sig i sin sotsäng och dö dagen före sitt bröllop.

Det är en berättelse om skogens hemlighetsfulla styrka. Kerstin Ekman jämför flera gånger människan med de små krypen på ett asplöv, trygga åtminstone ända tills nästa vindpust kommer. Länge har männi­skorna levt i en känsla av fullständig kontroll över sin livsmiljö, samtidigt som de flesta av oss alienerats kraftigt från förutsättningarna för vår egen existens. Risken finns att det straffar sig.