Kortvarig lycka i liten båt

Det fanns en gång en man som hette Anders Svedlund (1926–1979), född i Mellösa, Södermanland. Han blev berömd, om än tillfälligt, när han färdades ensam i en ynka roddbåt från Australien till Madagaskar. Det var 1971. Bedriften är häpnadsväckande; oceanrodd var förvisso inget nytt, men Indiska oceanen hade inte någon före honom ens försökt korsa. Nu rodde han över havet på 64 dygn. En legend för några få inom Ocean Rowing Society, för övrigt är han glömd. Död i förtid långt borta, bitter och mystisk.

Med hans tragiska levnadsöde som spaljé har Per Wirtén spunnit en historia – The crazy swede – som tilltalar mig mycket, på flera plan. Själva den biografiska berättelsen bär, hela vägen, och ger utrymme för tankar och teorier om individualismens rötter och förfall, om robinsonadens litteraturhistoria och nutidens reklamstinna äventyrsmarknad. Alltihop välskrivet, välkomponerat.

Svedlunds historia börjar i en katastrof. Inom loppet av några månader 1936 dör pojkens pappa och mamma och lillasyster. Han blir ensam kvar med sin yngre bror och en hushållerska som i praktiken blir deras fostermor. Om därför kan diskuteras, men oron blir hans lott i livet, och redan vid 24 års ålder lämnar han Sverige med sin cykel, mönstrar på en båt i Kairo och hamnar i Australien, som luffare och daglönare i gruvor och tung industri. Han vaskar guld på Nya Guinea och seglar i Söderhavet.

Efter tio års flackande, 1960, gifte sig Svedlund med en polynesiska. De flyttade till Nya Zeeland och fick två döttrar, men familjelivet fungerade illa; han bröt upp efter några år och höll sånär på att gå under av förtvivlan på sämre adresser i Auckland.

Rodden räddade honom, eller hur man nu ska se det. Han rodde som besatt, med livet som insats, först utmed kusterna och senare över Tasmanska havet ända till Au­st­ralien, där han själv byggde den båt som han till sist, under olidliga umbäranden, lyckades ro hela den långa vägen till Madagaskar. En sensation. Han återvände så till Sverige, där han skrev ned historien om sitt liv, en äventyrsberättelse i tidens anda, dock oavslutad, aldrig publicerad. Han skulle bara ro över Stilla havet först. Snart var han ute igen. Kom aldrig tillbaka.

Detta är gott nog. Per Wirtén, vars farfars syster var Svedlunds fostermor, förvaltar hans historia på bästa sätt, i föredömligt koncentrat. Med utgångspunkt från filosofer som Hobbes och Locke hamnar han hos Daniel Defoe och dennes ”Robinson Crusoe”, skriven i början av 1700-talet och ansedd som den första roman där den moderna, autonoma individen träder fram i helfigur.

En individualist och sann kulturmänniska, Robinson, snart nog förvanskad av Rousseau till romantiskt naturväsen, som i sin tur gav upphov till en litteraturgenre vars sentida utövare – Thor Heyer­dahl, Bengt Danielsson, Sverre Holmsen och andra – hörde till Anders Svedlunds inspiratörer.

Eller ska vi kanske säga förförare. Ty dessa män i söderhavsmiljö – Wirtén använder uttrycket etniska transvestiter – försökte fly till något som inte längre fanns, om det någonsin funnits. Först i roddbåten finner Svedlund sin öde ö där han kan känna sig äkta, stark och ensam. Det senare mest bestående, visserligen, men jag får ändå en bestämd känsla av att han i dessa stunder också erfor lycka.

Individualismen, skriver Wirtén, var en av den moderna epokens radikalaste frihetsidéer, demokratins förutsättning, men bar samtidigt inom sig sin egen förbannelse. ”Individen ligger naken, avslöjad och avklädd. Offentligheten bågnar av ogarderade berättelser, dagböcker och bekännelser. På teve utspelas det mest intima i dokusåpornas realtid. Jaget har förvandlats från en sluten borg till ett öppet torg.” Och friheten blir en fälla. Men skenbart enkla handgrepp förvandlas ”The crazy swede” från biografi till angelägen tidskritik.

Hur det gick för Anders på Stilla havet? Ja, det tänker jag inte avslöja, men så mycket kan sägas, att bokens allra sista slutackord är magnifikt i sin enkelhet och poe­tiska lyskraft. En fjäril. Tårar.

Fredrik Sjöberg

litteratur@svd.se

Fler artiklar