För 60 år sedan lade Elin Wägner (1882–1949) ner sin stridbara penna, eller sitt ”pennskaft”, för att travestera namnet på en av hennes mest uppmärksammade böcker. Detta har Elin Wägner-sällskapet med stöd av Svenska Akademien och Helge Ax:son Johnsons stiftelse bestämt sig för att fira med antologin Elin Wägner. Det första fotstegets moder.

Inte oväntat blir en bok av det här slaget en mycket sällsam och brokig upplevelse, den innehåller det mesta från det strikt akademiska till det konstnärligt subjektiva. Det som är gemensamt för texterna är det djupt personliga intryck festföremålet gjort på samtliga skribenter.

Med jämna mellanrum – så kan man faktiskt tolka saken – vill man blåsa nytt liv i ideologen, filosofen, samhällsdebattören och författaren Elin Wägner. Det började med första delen av Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders mäktiga och heltäckande biografi över henne 1977. Tre år senare kom andra delen. 2003 gavs båda delarna ut i en samlad volym. Samma år gav Svenska Akademien i samarbete med Atlantis ut ”Pennskaftet” från 1910 i nyutgåva.

Och nu föreligger alltså denna påkostade festskrift, en vacker bok för soffbordet som bland annat innehåller ett rikt kalendarium för den som är intresserad av hur Elin Wägners liv och verk och den offentliga historien samverkar.

Så småningom kom hon att väljas in i Svenska Akademien och skriva boken ”Väckarklocka” (1941), som inte bara var ett uttryck för besvikelse över kvinnornas oförmåga att göra upp med militarismens vanvett och den våldtäkt på miljön som hon insåg skulle komma – för att låna miljöpartisten Birger Schlaugs ord i antologin – utan också på många sätt var så framsynt att den tegs ihjäl.

Många skribenter i antologin beskriver en person som var före sin tid, inte bara som romanförfattare – genom att skildra kvinnor som tog för sig av tillvaron i ett annars utpräglat manssamhälle – utan också som tänkare och ideolog.

Den nya boken visar att Elin Wägner var tillräckligt mångfasetterad och komplicerad för att länge ännu kunna utgöra ett rikt forskningsunderlag. Ett mer sammanhållet och storslaget grepp än det Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder kopplade i sin lysande skrift (”Elin Wägner – en biografi”) kommer vi aldrig att få se, men detaljer av Elin Wägners liv och gärning kan studeras djupare. Dessutom är det på tiden, som Birger Schlaug antyder, att vi uppfattar Wägner som den föregångare på miljömedvetandets område som hon var.

Det är inte bara kloka tankar om Elin Wägners betydelse som är fascinerande med boken, utan också hennes egna funderingar, till exempel om hur det kom sig att hon blev författare och hur det är att verka som sådan. Som skrivande människa kan man sällan eller aldrig vila på gamla lagrar. Själv sa hon att delar av allmänheten verkar tro att författaren sitter på en piedestal – i själva verket ”kämpar man för att bli författare, att förbli det, att bli det på nytt”.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar