Hedersmord förekommer på många håll i världen. För en del år sedan stod det klart att detta brott också drabbade svenska kvinnor med ursprung i muslimska länder. Chocken blev stor.

Åtskilliga tog till orda i frågan, men debatten präglades dessvärre av uppfattningar som inte var alltför starkt sakligt förankrade. Populistiska generaliseringar om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet ställdes mot total förnekelse av att detta hade med kulturella förhållanden att göra.

Den norska socialantropologen Unni Wikan är en av de forskare som tidigt klev ut i offentligheten för att diskutera invandringsrelaterade frågor och hon har under senare år ägnat sig åt att skriva om just hedersmord. Den nu översatta boken ”Om heder” är dock inget diskussionsinlägg, utan snarare ett slags sammanfattande genomgång av ett antal hedersmord, främst i Norge, Sverige och Danmark. Det handlar mer om journalistik än om antropologi, även om Wikans forskningsbakgrund bidrar till att fördjupa skildringen.

Att hedersmord har sin specifika karaktär och måste ses i förhållande till kulturellt formade uppfattningar om könsroller, familjestruktur och individens relationer till gruppgemenskapen innebär inte att hedersrelaterade konflikter alltid mynnar ut i våld eller att alla med viss bakgrund omfattar dessa föreställningar. Religiös tillhörighet är heller ingen avgörande faktor. Wikan understryker detta, mån om att inte bli missförstådd. Hon är utan tvivel luttrad efter tidigare mediala kontroverser.

En annan forskare som framträtt i diskussioner om muslimska invandrare är religionshistorikern Anne Sofie Roald. Om Wikan behandlar det mest extrema, hedersmorden, tar Roald fasta på mer ordinära företeelser i ”Muslimer i nya samhällen”, en studie som till skillnad från ”Om heder” är uttalat akademisk till formen.

Några entydiga slutsatser om muslimer i Sverige, vilket är vad det rör sig om, går det föga förvånande inte att dra, men Roald visar hur åsikterna skiftar och hur relationerna till majoritetssamhället formas när det gäller synen på juridik och politik, familjerelationer och förvisso även huvudduken, som Roald själv både tagit på och av.

Roald pekar på att det finns en dubbelhet i det svenska samhället. Dels är rättigheter definierade utifrån individperspektivet, dels finns det kollektivistiska drag som kommer till uttryck i den starka ställning som intresseorganisationer av olika slag åtnjuter. Hon ser i detta roten till många invandrares ambivalenta hållning till det för dem nya samhället.

Kanske, kanske inte. Hur som helst kan man i Roalds arbete ana en strävan efter att vilja föra diskussionen lite bortom huvudduken, även om den förstås inte gick att helt lägga bort i det här sammanhanget.

Intresset för allt som på något sätt rör islam växer i Sverige, liksom i andra europeiska länder med större muslimska minoritetsgrupper. Detta avspeglas i bokutgivningen och här finner man också böcker med internationella perspektiv, till exempel om islamism eller Mellanösternkonflikten. Båda dessa teman går utmärkt att förena, vilket Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, gjort i ”Islamismens seger från Libanon till Iran”.

I centrum för framställningen står Hizbollah, den shiamuslimska islamistiska rörelse som har den egentliga makten i Libanon. När den för några år sedan på egen hand startade krig med Israel stod det klart att den libanesiska regeringen inte hade någon kontroll över utvecklingen i landet.

Islamismens seger i Libanon således, inte minst eftersom kriget knappast kan beskrivas som en framgång för Israel. Därmed inte sagt att segern blir bestående. Säga vad man vill om den syriska regimen, men islamistisk är den inte och den kan visa sig vara en osäker medspelare för Hizbollah. En liberalisering av Iran, varifrån rörelsen får vapen och ekonomiskt stöd, skulle radikalt förändra situationen i hela regionen. Propagandavinsten kan även den på sikt vändas till förlust.