Fotografen Robert Capa, som så mästerligt lyckades sammanfatta historiens komplicerade skeenden i hundradels sekunder, fick själv ett kort liv. 1954, endast 41 år gammal, sprängs han till döds när han trampar på en landmina utanför Hanoi under ett fotouppdrag för tidskriften Life. Dessförinnan hade han sedan 30-talet täckt in inte mindre än fem av världens stora krigsskådeplatser. Mest känd är han för sin bild av hur regeringssoldaten Fede­rico Borell Garcia skjuts ner vid Córdobafronten i Spanien den 5 september 1936. En samtidig fingertryckning på två olika verktyg: geväret och kameran, skapade en bild som gått till historien som en stark antikrigssymbol.

Robert Capas memoarbok Krigsfotografen utkommer nu på svenska, i översättning av Margareta Eklöf i en med fotografier rikligt försedd utgåva. Formgivaren Miroslaw Sokcic bör också nämnas för sitt eleganta sätt att förena ord och bild. Den engelska titeln anspelar på den bildtext som beledsagade Capas bilder av invasionen i Normandie i Life. Orsaken till att bilderna var ”slightly out of focus” – något oskarpa – förklarades där med att fotografens händer darrat så våldsamt när han tillsammans med soldaterna kämpade sig fram genom vågorna.

”Att skriva sanningen är så svårt att jag i dess intresse ibland har tillåtit mig att gå lite bortom och lite på hitsidan om den. Alla händelser och personer i denna bok finns med av en tillfällighet och har något med sanningen att göra”, skrev Capa på fliken till bokens originalutgåva. Hans biograf Richard Whelan hävdar att denna programförklaring var nödvändig eftersom ett av Capas syften med att nedteckna sina levnadsminnen var att han hoppades att de så småningom skulle kunna förvandlas till en rafflande film.

Stora delar av boken är också tillkommen genom att Capa dikterade texten för en ung skrivmaskinsflicka, Rosette Avigdor. Något som förklarar det, trots det tunga ämnet, muntert anekdotiska berättande som genomgående präglar boken. Med ett närmast furiost berättartempo och ett gamängaktigt slängigt språk, fyllt av humoristiska punchlines som känns mycket tidstypiska, forsar Capa fram på jakt efter krigshistoriens mest kända platser. Däremellan görs många nedslag i ­europeiska storstäders barer och lyxhotell där pokerpartierna är halsbrytande, drinkarna lika mångfaldiga som snabbt intagna och kvinnorna oavbrutet söta och välvilliga. Allt lika oskuldsfullt skildrat som i vilken agentroman eller Hitchcockfilm som helst från tiden, och ibland i sanningens namn ganska påfrestande i sin lättsinniga egocentricitet.

Capas stilistiska begåvning är alltså redan från början framträdande och han inledde också sin bana som skrivande journalist, innan han och hans fästmö, den tysk-judiska flyktingen Gerda Taro, tillsammans uppfann en fiktiv mytomspunnen fotograf vid namn Robert Capa. Detta visade sig vara en både passande och lyckad förklädnad och den fattige ungerske springpojken vid namn Endre Friedmann, då anställd som mörkrumsassistent vid en fotoagentur i Berlin, inledde en karriär som en av världens främsta krigsfotografer,

Vikten av att komma så nära sitt motiv som möjligt är ett fotografiskt credo som varierats i en mängd olika kloka sentenser av diverse fotografer. Även Capa sällar sig till dem som lämnat efter sig visdomsord rörande detta: ”Är inte bilderna tillräckligt bra är du inte tillräckligt nära” lär han ha sagt. Man måste säga att han tog sina egna ord på stort allvar. Inte minst genom att inte bara avbilda kriget utan också verkligen själv leva det. Han tvekar inte att utan föregående instruktion, och som den ende med kamera i hand, sälla sig till fallskärmshopparna som svävar över Rhenlandet i de allierades invasion av Tyskland 1945.

I recensionerna av det amerikanska originalet av ”Krigsfotografen” beskrivs boken som ”lättsam, flyhänt, underhållande”. Något som är lätt att ­instämma i. Men också ett kons­taterande som reser frågor. Kan man skriva på det sättet om kriget, ett av mänsklighetens mest destruktiva påfund, och hur förhåller sig det som är Capas egentliga testamente, hans fotografier, till dessa förskönande adjektiv? Några samvetskval av djupare slag redovisar inte boken, men redan i dess början, efter att i England ha fotograferat sårade och döda stridspiloter som återvände hem efter en bombräd, skriver Capa: ”På tåget till London, med de användbara exponerade rullarna i väskan, avskydde jag mig själv och mitt yrke. Sådant fotograferande kunde begravningsentreprenörerna ägna sig åt, det ville jag inte hålla på med. Om jag skulle vara med på begravningen fick det bli som deltagare i processionen, det lovade jag mig själv”.

Begravningsentreprenör eller ej. Capa fortsatte att viga sitt unga liv åt att fotografera och leva kriget på ett dödsföraktande sätt. Något som inte uteslöt en stor portion av livsuppehållande humor och ett allvar och en inlevelse i de krigsdrabbade människornas, framförallt barnens, livs­öden. I hans fotografier syns ingenting av raljerandet och lusten att dra en häftig historia som i mycket utmärker hans text. Här är en annan, mycket stillsammare stämning förhärskande. Capa förmår hitta de där små mänskliga detaljerna och skapa värdighet och värme åt dem han avbildar.

Inte heller skyr han eller förskönar krigets grymhet: han låter blodet från en ung amerikansk soldat som blivit skjuten i krigets sista strid breda ut sig framför sina fötter och betraktarens ögon. I en annan bild skildrar han hur en ung fransyska löper gatlopp genom Chartres gator med rakat huvud. På armen bär hon barnet hon fått med en tysk soldat.

Hans bilder dömer aldrig, de söker det mänskliga avtrycket och låter betraktaren dra sina egna slutsatser.