Mytologiska motiv har alltid haft stor betydelse för fantasy. Som litterärt stoff, men också i mytens allegoriska funktion. De främsta inom genren, som amerikanska Ursula K Le Guin, blandar ofta mytologisk storslagenhet med allegorisk enkelhet för att genomlysa aktuella samhällsfenomen. Florence Vilén , vars bok Tungelblodet har undertiteln E n sago roman , nämner just Le Guin som en personlig favorit. Inflytandet är tydligt.

Vilén berättar i stilkänslig sagoton om livet på en karg ögrupp, någonstans i norra atlanten. Ett efterord förklarar att vi befinner oss sydväst om Island, strax innan vår tideräknings början. Det är överflödig information, berättelsens tid är mytens cirkulära, dess plats en sorts allmänmänsklig arkipelag. En scen för ursprungsberättelser och samhällskontrakt.

Här lever människor av fiske och enkelt jordbruk. Livet följer naturliga mönster: tidvatten, måne, sillens vandringar, årstiders växlingar. Arbetsfördelningen är anpassad efter vars och ens förutsättningar. En sorts rudimentär rättvisa råder. Lärdom och historia traderas muntligt. Folket är ättlingar till förrymda slavar, bär ett kollektivt minne om fångenskap och förtryck.

Makten är matriarkal. Störst inflytande har Tungelblodet, en familj som på mödernet räknar härkomst från självaste månen – från Tunglet. Vid sidan av lever vindhäxorna, en sorts prästinnelikt sällskap, som i transtillstånd vandrar bland molnen och guidar samhällets fiskare bland strömmar och vindar. Det är en oskuldens tid, en magisk, förhistorisk tid.

Så en dag finner två fiskare ett halvdött flickebarn undangömt på sin båt. Flickan ges namnet Rav, efter bärnstenen hon bär i en påse om halsen, och fostras på vindhäxornas ö. Ravs öde blir med åren mer och mer sammanvävt med omvälvande förändringar för det stillsamma samhället.

Skildringen följer Rav, men är i lika hög grad en berättelse om ett syndafall, om ett isolerat men balanserat samhälle som efter en oväntad kontakt med yttervärlden börjar smida vapen och planera erövringar. Här ska myten om den patriarkala vetenskapens primat och mannens maktövertagande gestaltas.

Det är en besynnerlig bok. Stundtals övertydlig, där berättelsen offras för ironiska poänger. Romanfigurer och händelseförlopp blir redskap för samhällskritik. Särskilt könsmaktsfördelning får sig en känga. Välförtjänt, förvisso, men också kantigt och utan känsla för fantastikens stämningsläge. Berättarrösten håller avstånd, tecknar i stora drag, svepande och kategoriskt, för att plötsligt gå in och peta och peka. Den allegoriska tolkningen pressas fram.

Men emellanåt skapas en magisk känsla. En sorts drömlikt sagoland, ett litterärt rum att utforska tillvarons förutsättningar och premisser. Tunglets öar blir under dessa stunder mer än bara ett idealiserat urtillstånd: en plats och en tid av möjliga grundläggningar. Här och då.