Hundböcker och åter hundböcker. Marknaden för sådana tycks aldrig mättas, men så är ju mänskligheten indelad i två kategorier: de som älskar hundar och de som inte gör det. Lästa i en rad blir dessa böcker märkligt likartade: pjoller, joller, gulleri och gullera i det oändliga. Det är aldrig någon hejd på vilka fantastiska, oftast mänskliga, egenskaper hundarna tillskrivs (antropomorfism kallas detta). Jodå, jag är – eller var, eftersom min över allt älskade hund somnade in i våras till min outsläckliga och varaktiga förtvivlan – likadan.

Yrsa Stenius, leg taxfan sedan barnsben, har emellertid skrivit en vacker bok som på många sätt skiljer sig från mängden. Hon inleder strax med att meddela att hon är skeptisk till att tillskriva hundar mänskliga egenskaper – och sedan är det just det hon gör under resten av boken. Det är lätt att falla i skratt när man får veta att en pilsk hanne tänder på ett par mörka tikögon, som om det inte är dofter pojkarna tänder på. Men det speciella med Taxar, kärlek och sorg är att den inte bara är en biografi över hennes många älskade taxar, utan dessutom en sorts andlig självbiografi, där Stenius uppväxt i den finlandssvenska överklassen, hennes framgångsrika journalist- och redaktörskarriär på Aftonbladet (dess kulturredaktion förekommer även här och torde numera vara en av Europas mer omskrivna) men inte minst djupa depressioner och två stora kärlekssorger som hon aldrig tycks ha kommit över. Runt om de egna erfarenheterna kretsar taxarna, som tröstare och kamrater, samtalspartners och de älsklingar som kan förlösa själen i ensamheten.

Det är alltså mycken kärlek det rör sig om, en kärlek som icke söker sitt och där Stenius betonar att vi måste inse att hunden är en egenartad kombination av gener och prägling, hur mycket vi än ser den som en fyrbent männi­ska.

Alla de lovord denna bok är värd hindrar inte att det finns skäl till vissa invändningar. Jag tycker att hon tar väl lätt på att jyckarna ute på den finska sommarön springer lösa och angriper allt från vilt till höns. Ett par gånger blir jag bedrövad. Ena gången är det när Stenius under en depressiv pe­riod låter sin hund vara ensam i fjorton timmar. Min hund var ensam i två. Under ett helt, långt liv.

Den andra är när en av textens många taxar (inte Stenius men en i familjens), Tri, falskeligen beskylld för att vara godistjuv, får stryk – i åtta år! Detta meddelas i förbigående. Jag säger bara som jag alltid har sagt – slå gärna mig på käften, men om ni slår min hund, då är domedagen här.

Dock sammantaget en bok som varje hundägare kommer att älska, inte minst för de gripande avskeden när man aldrig mer kommer att kunna krypa in i denna ljuvliga, stumma vänskap. Här tar pappersnäsdukarna slut.

Emily von Sydow har med Hundessäer. Sista skriket från vildmarken (hon syftar på Jack Londons bok ”Skriet från vildmarken”, fast det är ju människor som skriker och inte hundar) även hon vidare ambitioner, men denna bok är inte alls lika läsvärd som Stenius.

Också von Sydow tar för lätt på lösspringande hundar i skog och mark, samtidigt som hon försöker anlägga ett mer rationellt och mindre emotionellt perspektiv på sina hundar, holländsk spaniel och bouvier, och hon skriver skeptiskt om förmänskligandet av hundarna, samtidigt som hela familjen pratar med dem som om de vore, just det, människor.

Det rationella perspektivet, om instinkt, genetik och medfödda anlag och så vidare, dominerar således och det kan väl vara nyttigt, men det ger ibland texten en ­kylig prägel. Älskar von ­Sydow verkligen sina hundar? Enligt henne tycks ett hundinköp närmast vara ett misstag, men så bor ju också familjens jyckar i källaren (min bodde på sin riktiga plats, i sängen).

Det är mycket här som jag alls inte känner igen, till exempel klagan över hur besvärligt det är att träffa andra hundägare. Min erfarenhet, bortsett från en och annan knäppgök, är en varm social gemenskap, hundälskare emellan. Och den som haft en hund som var helt präglad på en själv i en symbiotisk gemenskap undrar vad von Sydow menar med att hundens vänskap är villkorlig – får den bättre mat hos grannen går den dit. Skitsnack! utbrister alla hundägare.

Hon hade tidigare i livet två ­labradorer, men här dömer hon ut hela rasen på de lösaste av boliner (medan Stenius utnämner labradoren till kejsare), jämför den med pitbull. Och von Sydow, som kuperat svansarna på sina hundar, har mage att påstå att en labrador minsann inte kan uttrycka något med sin svans. Återigen: skitsnack.

Än värre blir det när hon hävdar att Rhodesian ridgeback har en ”inavlad aversion mot svarta människor” och passar på att klappa till Håkan Nesser för att han sagt att hans ridgeback är god som guld. Mina erfarenheter av rasen är enbart goda och jag undrar hur man är funtad om man gör den medansvarig för det vita väldet i Sydafrika. För övrigt fanns denna lejonhund innan de vita anlände. Ett annat besynnerligt påstående är att människor skaffar sig hund för att den ger oss makt. Makt? Vilket makt ger en snäll liten familjehund? Men det är klart, von Sydow säger sig samtidigt hysa förståelse för dem som skaffar kamphundar, detta allt hundägandes gissel.

För många hugskott och för mycket hurtigt prat alltså och därför kanske man vill läsa en riktig feel good-bok, John Grogans Marley och jag. Livet och kärleken med världens värsta hund. Den är en internationell jättesuccé och har sålt i 2,5 miljoner exemplar.

Historien om den ljusa labradoren Marley har berättats många gånger förut, inte minst på film: en djupt älskad hund, enormt tillgiven, men fullkomligt ouppfost­rad och oregerlig, mera vild än tam men fylld, givetvis, av oemot­ståndlig charm.

Och visst är detta en charmfull bok, mest kanske för djurälskare som inte har utsatts för ett busfrö som varken lyssnar eller lyder. Det är kanske inte så roligt att finna de nya Ballyskorna förvandlade till tagliatelle. Men onekligen har man som läsare trevligt i Marleys sällskap, fram till det självfallet sorgliga slutet.

Så till slut litet bildpornografi för hundälskare, JC Suarès Stora foto­boken om hundar, ett underbart praktverk med bilder som får hjärtat att slå extra slag, ögonen tåras och själen dansa vals. Bilderna beledsagas av texter av kända och okända. Rörande, innerligt, trofast, vänfast, underbart. Just så som vi vill ha det.

Under rubriken ”Hundarna i våra liv” talar idag Yrsa Stenius och SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid på S:ta Katharinastiftelsen, ­Sturegaten 54 kl 13–16.