För några år sedan, i tidskriften Artes, nummer 3/2002, introducerade Ulf Eriksson den mycket uppmärksammade spanske poeten Antonio Gamoneda, så sent som i fjol belönad med det prestigefyllda Cervantespriset. Presentationen var stort upplagd och kom att fylla 62 sidor av det temanummer som Artes den gången ägnade åt samtida spansk litteratur.

Med tanke på de rejält tilltagna proportionerna kunde man ana att en bok var i görningen. En sådan kommer emellertid först nu, men ingen av de dikter som Ulf Eriksson hade översatt för Artes finns med i den nu aktuella tolkningsvolymen, Förlusterna glöder, vilken helt enkelt består av en enda sammanhållen diktsamling, ”Arden las pérditas”, publicerad i Spanien 2003.

Antonio Gamoneda är född 1931. Hans far var poet, men dog när sonen vara bara ett par år gammal. Minnesbilder av modern, som under svåra förhållanden ensam tog hand om sin pojke i inbördeskrigets Spanien, dyker ofta upp i dikterna, smärtsamt men också i en anda av tacksamhet: ”jag trevar efter mors händer i klädskåp fulla av skugga”. I en dikt vänder sig ­poeten till alla Spaniens genom decennierna hårt prövade mödrar, ”dessa mödrar i mina vener”, som om det vore hos dem han hade sin primära solidaritet.

Gamoneda växte upp under proletära förhållanden, måste redan som barn börja arbeta som tidningsbud och springpojke, in­nan han fick arbete på en bank i sin hemstad och höll sig till det jobbet i ett kvarts sekel, tills han, efter Franco-diktaturens fall, kunde debutera som poet och skapa sig en försörjning som litteratör. I dag är han en av Spaniens mest firade författare, enligt många bedömare landets främste poet under de senaste decennierna.

Hans bakgrund gör att Gamoneda i socialt hänseende skiljer sig från de flesta andra tongivande spanska poeterna i vår tid, vilka endera brukar komma från överklassen eller från medelklassens akademiska skikt.

Sitt eget bistra öde kopplar ­Gamoneda till hela det spanska folkets umbäranden under 1900-talet, vilket gör att han blir en ­poetisk talesman, om inte för en hel nation så i varje fall för en generation av malträterade landsmän, för sådana som ännu minns 30-talets inbördeskrig och sedan länge har fått leva i diktaturens kalla skugga.

”Det är blod i min tanke”, står det i en dikt, ”jag skriver på svarta gravhällar”. Denna dödsmedvetenhet är inte bara existentiell utan hänger intimt samman med Gamonedas upplevelse av historien som en mardröm. Någon tröst i religionen eller metafysiken verkar han inte vara beredd att söka. ”Omöjligheten är vår kyrka”, skriver han – och verkar ta avstånd från religionen, men möjligen kan man ana en paradox i detta, särskilt som denna poesi ofta har något gammaltestamentligt kärvt och ödesmättat över sig och att de bibliska referenserna är ganska många.

Den enda tröst som Gamoneda framhåller är glömskan (”den enda visdomen glömskan”), detta i en märklig dikt i vilken han välkomnar ålderdomen: ”Den flyter i mina ådror som vatten korsat av jämmer. Alla / frågor skall upphöra. En sen sol tynger mina orörliga händer / och till min stillhet når mjukt och samtidigt, som ett enda / ämne, tänkandet och dess försvinnande.” Allt oviktigt sjunker undan, så att glömskan paradoxalt nog sägs ge ”klarhet”.

Det finns tyngd och kraft och pregnans i Gamonedas poesi. De svenska översättarna har gjort ett utmärkt arbete, vilket man också kan förvänta sig, eftersom de båda är skickliga poeter. Förs­ta gången han översatte Gamoneda gjorde Ulf Eriksson det ensam, men i det gamla numret av Artes nämner han att han under arbetets gång har fått ”en uppsjö kloka råd och ivrigt bistånd av Magnus William-Olsson”. Denna gång har William-Olsson deltagit som medöversättare. Det har blivit mycket bra.

Tommy Olofsson

litteratur@svd.se

Fler artiklar