Donald Keene som är en av världens mest kända Japankännare, har i ett flertal essäer och böcker försökt beskriva den moderna japanska prosans utveckling. Han har velat visa att prosan rätt tidigt influerades av västerländska författare men att man också försökte bevara det gamla, traditionella sättet att berätta. Genom de många tryckerier som grundats under sent 1800-tal och i början av 1900-talet hade möjligheter skapats för en bredare utgivning.

Litteraturen ansågs ha blivit vulgär. Åtskilliga kritiker talade för att man skulle beskriva vardagsliv i Japan. Man fick dock inte glömma det samhälle man levde i och kanske skulle man rentav våga sig på att kritisera vissa missförhållanden. Så tidigt som 1906 publicerades en berättelse om en så kallad eta, en man som tillhörde pariaklassen, en utstött grupp människor som det var förbjudet att skriva om, ja ens nämna i berättigade sammanhang.

I modern tid har Japans litteratur blivit känd genom många filmatiseringar. Genren skräck har blivit populär, kanske mest för att den i hög grad skiljer sig från de dussintillverkade Hollywoodrysarna. Den japanska skräcken är oväntad, konstnärlig och gåtfull. Framför allt har den ofta ett gäckande skuggspel, som rymmer många aktörer och scenbilder.

Taichi Yamada är en av Japans mest välrenommerade författare. Han har skrivit flera dramer för tv och ett tiotal romaner. Med romanen ”Strangers” introducerades han i England, och tilldelades dessutom det prestigefyllda Shugoropriset. Det går till en författare som skrivit en roman som bäst visar förståelse för mänskligheten.

”Främlingar” är också Yamadas introduktionsroman i Sverige. Det är ett bra val eftersom romanen saluförs som ”Japansk skräck i originalpocket”.

Redan från början är skräcken försåtligt elegant. I en stor kontorsbyggnad sitter en nyskild tv-manusförfattare, Harada, och kämpar med en text. Han har just fått veta att en av hans vänner och kolleger tänker flytta ihop med hans före detta fru. Han känner sig ensam och övergiven. Kontorsbyggnaden är nedsläckt men det finns tecken på liv i huset. En ruta är upplyst. Vad döljer sig bakom fönstret, vem går i korridorerna...

Harada kastar sig ut i det myllrande Tokyo för att hitta nya uppslag till tv-filmen. Sårbar och orolig som en eta-person blir han ett lätt byte för en yngre man som utan vidare bjuder hem honom, Det är något bekant över mannen. Han är på pricken lik Haradas far!

Så rullas Haradas bakgrund upp. Han har mist sina föräldrar i en trafikolycka. Olyckan blev aldrig utredd, bilföraren smet, Harada växte upp med sin gamle farfar. Han har en förlorad barndom med sig in i vuxenlivet. Nu får han plötsligt möta de föräldrar han förlorat. Det är möten som kräver blod. Harada sugs in i en uppgörelse på liv och död. Konfrontationen när Harada måste ta ställning till vilken värld han vill tillhöra blir blodig.

De som kan rädda Harada är vännerna som drar honom ut ur de dödas zoner. ”Främlingar” har också blivit film, scenerna är laddade med steg, ekon, fladdrande skuggor och en larmande värld där de döda girigt kasserar in sina skulder. Ingen kan vara en annan. Man måste uppge det man älskar. Man måste lära sig att stå ensam också i den mörkaste av strider.

Yamadas prosa, med sina tyngder av skuld och ruelse dånar mäktigt och krävande. Kanske öppnar han för fler böcker med japansk skräck i modern tappning?