I en jagfixerad tid betraktas kollektiv identitet som ett bisarrt fenomen. Lydnad och underkastelse förknippas med religiösa sekter och kriminella brödraskap, där den individ som sätter sig upp mot kollektivets regler straffas med utfrysning eller, i extrema fall, med döden. Men om religiösa fanatiker eller motorcykelgäng kan avfärdas som udda figurer någonstans i samhällets utkanter, är det svårare att acceptera att samma lojalitet på liv eller död också kan styra en till synes vanlig familj. Den kollektiva identiteten är då inte bisarr utan förfärande i sina yttersta konsekvenser.

I Sverige har morden på tre unga kvinnor väckt speciell uppmärksamhet sedan de dödats av nära släktingar. Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali blev, som deras anhöriga säger, ”problem” och deras uppförande ansågs dra skam över familjen. Därför röjdes de ur vägen. I Emre Güngörs och Nima Dervishs intressanta och innehållsrika bok ”Varför mördar man sin dotter?” får vi möta de släktingar som begick, eller var inblandade i, morden: Fadimes far Rahmi, Pelas far Agid och Saras kusin som kallas Isam av författarna.

Rahmi avtjänar sitt straff i Salbergafängelset. Agid är fri och driver en bilverkstad i norra Irak medan hans två bröder sitter i fängelse i Sverige. Isam gifte sig när han frigavs och bor idag i en Norrlandsort.

Trots att flera år har gått sedan kvinnorna dödades verkar ingen av de intervjuade uppriktigt ångerfull. De tycks inte förstå hur Sveriges skrivna lagar kan stå över familjernas oskrivna. Lojaliteten mot släkten är obruten och motsvaras av en lika djup bitterhet över det svenska samhället. Här skulle ju släkten ta itu med ett ”problem” som man alltid har gjort, men så kom Sverige och lade sig i. Sara var vild och stal pengar av sin egen mamma, ”och det svenska systemet backade upp henne”, klagar kusinen Isam.

Pela Atroshis lillasyster – som vågade ringa polisen efter mordet – ljuger, påstår hennes far Agid, men ”det är bara Sveriges regering som lyssnar på vad hon säger”. Rahmi Sahindal anser inte att han begått ett hedersmord. Det var Fadime som ljög om familjens traditioner och målade upp en falsk bild som medierna nappade på.

Intervjuerna med de självömkande männen är deprimerande läsning, men samtidigt klargörande. Var och en som läser ”Varför mördar man sin dotter?” inser att politiken med skyddat boende och särskilt stöd till hotade unga människor nog måste fortsätta i många år framöver.