Som läsare är man alltid upptagen av det som inte utsägs, det som finns mellan raderna eller det som författaren av någon anledning undviker. Så tänker jag efter att ha läst Michael Lions tredje roman Hem till Istanbul. Jagberättaren är tio år och heter Michael och han bor med sin frånskilda finska mamma Solveig i en Stockholmsförort. Året är 1967. Mamman förälskar sig i en turkisk man vid namn Ayhan och efter en tid bestämmer de sig för att flytta till Turkiet. De bosätter sig i Bakirköy, en satellitstad till Istanbul. Ayhans dotter Gülten flyttar också in i lägenheten varpå Michael får en sorts lillasyster.

Boken är skriven i presens, vilket skapar stark närvarokänsla, och skildrar dessutom konsekvent händelseutvecklingen ur pojkens perspektiv; det pojken inte känner till eller bryr sig om förmedlas inte av texten, även om delar av det förstås existerar som en ibland gåtfull underström.

Romanen beskriver ett drygt halvår av Michaels liv, och de händelser som föregår mammans kärleksaffär med Ayhan eller de skeenden som huvudpersonen kommer att uppleva efter det att berättelsen är slut vet man på grund av berättarperspektivet och tempusformen ingenting om.

”Hem till Istanbul” är kongenialt nog rik på intryck eftersom den handlar om en ung pojke som rycks upp med rötterna för att sedan omplanteras i en värld som till alla delar ter sig främmande för honom. Michael spjärnar emot av alla krafter och tydligast demonstreras hans opposition mot dessa nya omständigheter genom hans totala ovilja att lära sig det nya språket, något som gör hans mamma både besviken och orolig.

Det är inget fel på hans styvpappa, han är snäll och lagar god mat – det är inte den sortens barndomsskildring. Berättelsen handlar snarare om en pojke som inte kan acceptera att vuxna bestämmer sig för att plantera om hans rötter i en kultur som han själv inte valt. Även om mamman är ganska sträng, vill hon honom på det hela taget väl; det är inte i hennes eller Ayhans behandling av Michael felet ligger. Men ingen vuxen har frågat Michael om hans åsikt.

Jagberättaren är ingen ”idiot”, som det står på något ställe, han kan självklart lära sig turkiska, men när han inte vill lära sig språket, inte vill betrakta Istanbul som hemma, handlar det inte längre om tid – som mamman tror – innan han kommer att vänja sig. Mycket riktigt talar Michael flytande turkiska – för första gången så mamman hör det – i samma stund som det bestäms att han ska få flytta hem till Sverige igen.

Men hur är det med det som inte utsägs, som jag sa inledningsvis? Jo, det handlar framför allt om pojkens biologiska pappa. I inledningen av boken sägs det att Solveig är frånskild, men det sägs ingenting om pappan, om den man som hon skilts ifrån – om han ens är Michaels pappa, hon kan ju ha haft fler män. Det talas om en farmor vid något tillfälle, men mest om mormor i den svenska förorten som Michael längtar efter.

När Solveig åker till Sverige för att föda Ayhans barn – och följaktligen Michaels halvsyster – befinner sig Michael på drift i Istanbul. Han har rymt från ett sommarläger där de placerat honom, och lever nästan som ett gatubarn. Han badar i hotellens swimmingpooler och glider omkring i storstaden. Det talas här om hans utseende, möjligen med hänvisning till den biologiske fadern: ”De tror att jag är ett av turistbarnen, kanske inte från Sverige men från någon annanstans där håret är mörkt, men mer rakt.”

Det är förstås individuellt vad man som läsare fäster sig vid, men för mig har den här romanen fått sin verkliga laddning – något som bitvis gör den elektrisk – av den biologiska pappans totala frånvaro. Det handlar om en ung pojke med en nästan ofattbart stark integritet som väntar på något som han ännu inte har formulerat inför sig själv. Det är inte omöjligt att han går och väntar på den otänkbara eftermiddag då han ska sätta sig ner och ge sina minnen en litterär form.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar